Komma ut ur - skafferiet

Bilden är ett hörn av årets julbord. Men, det är inte vilket hörn som helst. Det är den veganska delen. Tyvärr stod den viktiga grönkålen på spisen och kom inte med.  :)

Vanans makt är stor och svår att byta. Allt fler har ändå börjat ifrågasätta sina djupt ingrodda vanor vid matbordet. Nu när årets frossarhelg nummer ett är över, så stannar, förhoppningsvis, fler och fler upp och börjar fundera...

Antropofagi, dvs att människor äter kött av sin egen art är sällsynt idag. Desto vanligare är, att människor slentrianmässigt äter kött av andra arter och medverkar därmed till ett stort lidande för så många djur som aldrig får ett liv att tala om. Att den ökande köttkonsumtionen dessutom är skadlig för vår gemensamma planet är också allmänt känt idag och till yttermera visso, visar stora studier mycket oroande samband mellan kött- & charkvaror och många sjukdomar, som allvarligt äventyrar vår hälsa.

Jag har länge tyckt att det är etiskt och intellektuellt oförsvarbart att fortsätta som tidigare, så för ett par år sedan började jag med en avtrappning. Först försvann kycklingen, sedan grisen och till slut åt jag bara fisk och räkor någon gång samt tog grädde till kaffet.

Bollen hade kommit i rullning och nu, inför ett nytt år, står jag med löftet att avstå från alla animaliska produkter. Har testat i några veckor och det fungerar utmärkt. Men, det är lite grann som att komma ut ur skafferiet.

Att vara vegan väcker fortfarande misstänksamhet hos vissa, av ungefär samma slag som att vara nykterist.... Hm och jag som råkar vara dubbelt belastad.  :)

- Vad ska jag nu bjuda dig på? En orolig fråga från en väninna.

För mig känns det som att ha klättrat mödosamt uppför en lång brant - förbi skriet från djurfabriker och slakterier, förbi rubrikerna kring vidriga köttskandaler - och nu äntligen få belöningen; den sköna vyn från toppen samt känslan av välbehag när frihetens vindar blåser bort resterna av det dåliga samvetet för

- vår gemensamma miljö på planeten
- den etiska hållningen gentemot djuren
- leken med den egna hälsan

Jag kunde helt enkelt inte fortsätta att förtränga övertygande fakta och känslor som kom mig allt närmare. Belöningen är inte enbart ett renare samvete utan också en ny inspiration för matlagning och - faktiskt - så mycket godare mat!

Ett par löften vill jag ge dig, kära bloggläsare: Jag kommer inte att moralisera alltför mycket här, möjligen kan det komma någon bild, om jag lyckas laga något extra gott en dag. Jag kommer inte heller att fråga vilken mjölk du bakat din bulle med, om just du bjuder mig på fika. För militant kommer jag aldrig att bli, har endast gjort ett kostval som känns hållbart och rätt för mig. Jag har alltså äntligen hittat hem.

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar jag dig!

Mörka skogens magi

Julen är firad, med allt vad det innebär av lite för mycket av allt. Nej, förresten, inte för mycket... bara mycket.  :)

Nu vilar jag ut och tittar på en bild jag tog igårkväll hos en god vän på landet. I sin enkelhet är bilden så fin och får åtminstone mina tankar i rörelse:

Mörka skogens magi i vinterskrud, en stilla afton i slutet av december och jag får så motstridiga känslor. Jag älskar och jag hatar. Samtidigt. Känner så intensivt hur nära varandra dessa motpoler faktiskt ligger, inom det känsliga bältet uti i min kropp.

Är det som det ska?

Mina ögon ser. De ser skönheten i Vinterkungens skickliga hantverk. Men hur kan denne härskare bjuda på något så estetiskt tilltalande, samtidigt som han tjuvnyper mig fräckt i tårna och biter mig elakt i kinden?

Är denne kontrasternas konung i själva verket en Livets budbärare? Du ska vara glad, men du ska också prövas.

Jag hör hans hesa varningsrop: Se på mig och drick av min orörda skönhet... och precis när jag är i kulmen av njutningen, så väser han: Kom ej för nära och bli varse om dina gränser, för du kan slukas av mörkrets garner och dina ben sjunka djupt in i markens mjuka kyla.

Javisst, jag böjer mig, trots att mjuk kyla i sig äger en motsägelse.

Inom mig sjunger fortfarande barnens glädjetjut från julfirandets fröjder och tungan och magen delar ett gemensamt minne från samma fest.

Nu ska det festas igen.

Bara några steg uppför en halkig stig. Där väntar en kväll med varma hjärtan och där bryter vi bröd tillsammans. 

Värmen har åter besegrat kylan.

GOD, VIT JUL

Här står vår stolta gårdstomte med sin lykta och vill önska er alla en riktigt fin jul; en önskan som jag givetvis instämmer i med det varmaste!

Som ni ser, så är tomten omgiven av grönt gräs och blommor, för så ser julen ut att bli här i år.

Vit jul kommer det att bli här ändå och så hoppas jag, att det blir även hos er, särskilt om det finns barn med i julfirandet. Alldeles för många barn måste tyvärr uppleva ändå hur mamma, pappa eller några andra personer barnet älskar blir "konstiga" under julfirandet. I värsta fall blir alla vuxna helt galet sjuka... Stackars barn, säger jag. Redan mindre mängder alkohol gör att barnen märker skillnaden; det där omotiverade och okontrollerade skrattet, det där lite för glada tillropet... när kontrollen börjar svika.

Här är en julberättelse, skriven av en med "trasig själ":

"Alla jular var en skräck.

Jag hoppades alltid att de skulle få bli i glädjens tecken. Men framåt kvällen hade alkoholhalten åkt upp så mycket att spärrarna släppte och mostrar, farbröder och kusiner började gräla och skrika att de hatade varandra. Vi barn satt under ett bord och försökte låta bli att lyssna, jag försökte trösta min lille kusin som var förtvivlad varje gång hans mamma tappade kontrollen. Om han inte höll sig undan kunde han få en örfil eller så.

Rekordet kom nog när ett par stycken fick tag på kniv och flög på varandra. Det var sista stora släktjulen. Sen firades det i mindre, något lugnare grupperingar. När jag var stor nog bad jag mamma att slippa fira jul alls. Vi hade ett antal jular utan firande innan vi hittade till något slags helgläge.
Nu firar jag helnyktra jular (och övriga året med), mitt barn ska aldrig komma i närheten av den ångest jag känt, ingen person som är onykter har i barns närhet att göra."

Nu tar jag förmodligen lite jullov från bloggen, men återkommer sedan och berättar lite mer om julens alla färger.

Ha det bäst, kära bloggläsare.

Julkram!

LÅT SINNENA VANDRA

Julen kommer och den kommer även om du inte stressar dig fördärvad. Julens budskap är ett helt annat än alla de yttre "måstena" reklamen vill att du ska ta till dig.

Så, sätt dig en stund och koppla av. Kanske med en kopp kaffe eller te... och så låt sinnena vandra. Känn hur julefriden växer inom dig och lyckan ler förbindligt emot dig.

FÖRVIRRAD

Det har varit ytterligare en grå och halvblöt dag, med flera plusgrader. Inte mig emot, längtar ju inte det minsta efter snö och halka, som bekant.

Däremot älskar jag småfåglar och idag blev jag milt sagt förvirrad. För ni anar inte vilken konsert det var i vårt buskage! Det var ett otroligt, flerstämmigt kvitter, så för ett ögonblick trodde jag nästan att jag kommit med på en tidsresa, fram till våren... Tror inte att jag någonsin varit med om något liknande i slutet av december.

Sångarna var glada och de var många. En del flög iväg och sången tvärstannade, när jag kom lite väl nära i deras tycke, men ganska många ville vara med på bild. Jag räknade till 6 - 7 olika arter, plus mästersångaren koltrasten som satt på marken och tog vara på sådant som ramlade ner från de rikas bord...

Jag ler fortfarande och känner mig varm inombords. I morgon ska jag nog gå och tala med änderna vid ån.

PS. Hade liknande bild häromdagen, men denna gång lyckades jag fånga fler fåglar. Hur många hittar du?   ;)

STÄMNINGEN STIGER...

Ibland känns det som om det blivit allt svårare att fånga den riktiga julstämningen, dvs den diffusa som finns i djupet av det nostalgiska minnet. Numera börjar ju julen redan i oktober och många verkar äta julmat under hela december, både på lokal och i hemmet. Vad blir det då kvar att längta efter? Prål och prakt från någon butikshylla?

Nej, jag gör minsann allt för att avskärma mig.

Jag vill att förväntningarna stiger så sakteliga, så att hela jag hinner med. Julafton tillsammans med nära och kära ska sedan bli en kulmen som känns i magen, själen och ja, i resten av kroppen, också.
 
Dagens utflykt till julmarknaden i Bårarps by utanför stan blev ett viktigt inslag i julförberedelserna. Inte för att jag handlade så mycket, men gott sällskap i de lantliga miljöerna med barrdoft, tända ljus, djur och glada människor kändes gott. Nu fanns det till och med lite snö i vissa hörn och på något sätt kändes även slasket under skorna riktigt juligt.

Nu när jag är tillbaka hemma igen, så känner jag doften av jul i mitt hår...

Hur är julstämningen hos dig, så här dryga veckan före jul?

VAD I GLÖDHETASTE...

Vad i glödhetaste... finska bastun eller i något annat hett ställe!

Jag fick verkligen en smärre chock alldeles nyss, när jag tittade ut: Snön fullkomligt vräkte ner och helt plötsligt blev landskapet alldeles vitt.

Visst, det blev genast mycket ljusare, men likväl ville jag inte ha någon snö.

Fast nu har snöfallet slutat. Men, det är så dags nu...  :)

I BEHOV AV GODA RÅD

Ibland saknar jag möjligheten att mata vinterfåglar precis utanför köksfönstret, så som jag kunde göra i villan. Stackars Sotis har ingen egen fågelteater heller nu längre, men han kompenserar bristen genom att ibland titta på kajorna som samlas på grannhusets tak. Men, ingen kaja kan någonsin jämföras med en ettrig blåmes, som kunde ställa sig och stirra rakt in genom köksfönstret. Som tack applåderade Sotis genom att hacka tänder som besatt av demoner.

Vår förening gillar fåglar, men tillåter inte - av självklara skäl - fågelmatning på balkongerna. Däremot finns det många matanordningar utmed tomten, så nu har jag faktiskt ändå köpt solrosfrön. Det viktigaste är faktiskt att ge fåglarna mat, inte att jag ser dem precis utanför.

Ser ni, förresten, blåmesen i bilden?

Men sedan måste vi få skämma bort oss själva lite också. Faktum är, att jag känner fortfarande doften av lussebullar efter gårdagskvällens spontana bak och inte nog med det, jag känner smaken i munnen, också. Hm, flerfaldigt, om jag skulle vara ärlig...

Jag är kanske inte direkt känd som den mesta bakkonstnären, men även om jag säger det själv, så blev årets lussebullar vansinnigt goda. Gjorde degen lite annorlunda än tidigare, med kall vätska och två långsamma jäsningar. Bakade ut lite olika sorters bullar och alla blev så luftiga och fina.

Så nu har jag en viktig fråga: Hur ska jag kunna låta bli bullarna, så att jag slipper baka en gång till före jul? Vad föreslår ni? Lås eller vakt med gevär vid frysen?

MYSTISK KRIMINALGÅTA

Det klagas ofta på att den svenska polisen inte klarar att klara upp brott, men jag måste säga, att jag har stor förståelse för deras tillkortakommanden. Sitter nämligen själv här inför en mycket besvärlig kriminalgåta.

Det är nämligen så, att hos mig har det begåtts ett förfärligt brott. Jag upptäckte det, när jag kom hem, efter att ha handlat ett par julklappar. Däremot är jag inte helt säker på tidpunkten ändå, dådet kan ha skett innan jag åkte eller t.o.m. efter hemkomsten. Jag var så upptagen med att packa upp och så.

Vi hade en regnig kväll och natt och så en halvdisig och grå morgon på det, så det har funnits goda förutsättningar för en förövare att smyga omkring osedd, om hen nu kom utifrån...

Så här är det: Det fanns en vacker chokladtomte här, som en liten påminnelse om den stora högtid som stundar om bara ett litet tag. Men idag upptäckte jag, att tomtestackaren såg alldeles sned och konstig ut. Trodde först att han drabbats av en massiv hjärnblödning, men när jag tittade på hans rygg, så såg jag att hela huvudet och halva kroppen var borta.

Någon hade helt enkelt massakrerat min stolta julbärare!

Det var självklart ingen mening med att kontakta polisen, de hade säkert bara börjat knacka dörr hos grannarna och vem vill oroa dem så här strax före jul? Inte heller ville jag ta kontakt med Säpo, för de hade säkert börjat dilla en massa om Isis och sedan hade vi fått hela kvällspressen hit. Uh, vill inte ens tänka på hur det hade kunnat bli.

Så jag frågade Sotis, han har faktiskt varit hemma hela tiden. Han tittade på mig ingående och på sätt som bara katter kan och jag kände hur det började rycka i hela kroppen... Till min fasa upptäckte jag, att Sotis faktiskt blivit enögd! Ni ser ju själva.

Så, vad är det som händer här? Jag är så rädd, för att...  :)

EXTRA KÄRLEK IDAG

Ibland älskar jag mig själv så där lite extra mycket, t ex en decembertisdag ett par veckor före jul, när jag bara struntar i julstressen och tänker på helt andra saker.

Idag glittrade den blyga decembersolen så gott den förmådde, så det var extra lämpligt med en avkopplande eftermiddag på landet.

Sol i sinnet, sol på vattenytan, sol mellan molnen på himlen. Däremot hade den inte klarat att smälta den isiga vägkanten på skogsvägen, men däremot lyckats bevara grönskan och bladen i buskarna på andra sidan av samma väg.

Ja, jag älskar sådana där små iakttagelser. Är nog de små och enkla sakernas komplicerade kvinna.  :)

JAG - EN MALLIG KVINNA

I flera år har jag funderat på att försöka baka karelska piroger, även om jag inte har någon anknytning till Karelen. Men längre än till funderingar har jag inte kommit, eftersom jag haft så mycket respekt för hantverket i sig. Ja, tills idag!

Jag bestämde helt enkelt att jag skulle klara av det, men också acceptera att smaken är viktigare än utseendet.

Som väntat var det en hel del trixande med gröt, deg, brödkavel och fingertoppar innan jag kunde ta denna bild på de färdiga pirogerna.

Behöver jag säga det: Jag är riktigt mallig nu och ska ta det lugnt resten av kvällen.

Ni gör väl vågen?  :D

VILKEN VACKER BILD!

- Men vilken vacker bild!

Så sa Sotis alldeles spontant, om jag nu kunde tolka hans "kattska" rätt. Efter många års träning, tror jag mig ha någon kunskap i detta gåtfulla språk.

Nåväl, oavsett... till min förvåning kom solen fram idag och till inte riktigt lika stor förvåning blev det faktiskt också en promenad. Hur det kom sig ryms inte i detta inlägg dock.  :)

Soligt men lite kyligt var det och jag har definitivt inte hunnit ställa om mig till decembervädret, ännu. Så när jag väl kom in igen, fick jag krypa in under en tjock pläd och värma mig en bra stund. Sotis kom och la sig intill mig och agerade välvilligt en ack så behövlig extra värmekälla.

Men för att återkomma till bilden, så hade min modell en så blank och fin päls. Han berättade, att han var lite på rymmen, men skulle nog tassa hemåt igen, för magen började ge sig tillkänna. Han var inte riktigt med på att posera så som jag ville, men blev ändå en vacker kontrast till den trista trädstammen och de döda löven bakom.

BLI INTE ARG PÅ MIG!

Nu riskerar jag att bli impopulär, men du kan rätt gärna inte slå mig, när du sitter där och jag här.  :D

Jag har under flera år tänkt mer och mer på allt det vidriga som har att göra med vår mathantering. Det började med att jag läste en massa om matfusk, tillsatser och liknande. Så småningom slutade jag att äta kyckling, därefter kände jag allt större olust vid köttdiskarna, men åt fortfarande lite fisk. Men sedan bestämde jag mig för tvärstopp! Jag kunde inte längre bidra till miljöförstöring och djurens lidande å ena sidan och samtidigt tala om att skydda värnlösa och vara orolig för vår gemensamma miljö å andra sidan. Det kändes helt enkelt så dubbelt och skruvat. Det gick inte heller att gömma sig bakom "Men jag äter bara svenskt kött"; jag visste alldeles för mycket för det...

Djur känner glädje, oro och smärta precis som vi. Vi människor är faktiskt också djur, om vi tänker lite vidare på oss själva och vi är säkert det farligaste djuret av alla, inte tu tal om saken. Vi som har husdjur skulle aldrig pina eller äta upp dem, men sedan tar empatin för de levande slut...

Jag ska inte tjata mer och jag lägger inte in någon hemsk film, ni kan ju det här, egentligen. Låt mig bara konstatera, att under tiden som du läst det här (om du nu inte vände direkt i dörren), så har tusentals stressade djur dödats i slakterier, pälsfarmer och laboratorier... Det är ju snart jul, gubevars!

- För att? För att?

- För att....!!

Avslutar med att bilägga en tänkvärd artikel från svt.se:

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/forskare-tror-inte-manniskor-forstar-allvaret

samt några gulliga bilder från Djurrättsalliansen. Så här gott borde alla djur få ha det. På samma sätt önskar jag dig en underbar dag. Var rädd om dig, din miljö och allt levande.

EN BRA JUL KOMMER AV LÄNGTAN

Av gammal vana är jag inte den som "gör jul" särskilt tidigt, utan låter i stället känslan växa ganska långsamt och "svälla" inom mig, för att sedan kunna kulminera på självaste julafton. Här blir det alltså inga julbord ätna i förväg, för jag måste få känna den där sugande förnimmelsen av skön LÄNGTAN i maggropen, samma känsla som fanns i barndomens jular. För övrigt tror jag faktiskt, att längtan är en underskattad kraft i dagens otåliga livsföring, när så många vill ha allt och det på en gång. Det är svårt att äta karamellen och ha den kvar, man kan endast köpa nya. Men då riskerar man att bli öm och "karamellförgiftad".  :)

Den första december...javisst, allvaret börjar nalkas. Det är svårt att undvika draget när man kommer utanför de egna väggarna. Se bara, för så här juligt var det på Esplanaden i Huskvarna idag;

Det var emellertid trevligt att se hur biblioteket dukat fram juliga barnböcker, för jag önskar verkligen alla barn böcker i stället för (fler) plastleksaker.

Som den uppmärksamma bloggläsaren säkert vet, så är jag ganska barnslig. Med raka steg gick jag fram till tomtarna för att lämna min önskelista. Tomteflickan såg lite förvånad ut, vilket syns tydligt på bilden. Undrar vad hon tänkte? Ifrågasatte min snällhet? Eller tänkte hon möjligen, att den där snälla kvinnan kommer definitivt att spränga deras budget?

På julafton lär jag få svaret. Vad jag LÄNGTAR!

ATT JAG ALDRIG LÄR MIG!

Att vi lär oss av våra misstag är en klar överdrift, för det tycks i varje fall inte gälla mig. Fast jag visste, egentligen... och ändå tänkte jag mig inte för, utan gick på samma nit som tidigare. För vilken gång i ordningen låter jag vara osagt... Men det var inte roligare för det.

Det pågår nämligen Dreamhack Winter 2014 på Elmia, det där gigantiska LAN-partyt, som lockar tusentals och åter tusentals datanördar att "festivala" i flera dagar. Det är ingenting som jag har problem med, men däremot att gå och handla på närbelägna Willys! För ibland verkar det som om festivalen ägde rum i butiken...

Självklart borde jag ha vänt i grinden och gått till en annan butik, men upptäckte lite väl sent, att kassaköerna var enorma, bestående av glada ungdomar med energidrycker, Coca-Cola, kex, bullar, chips, godis och andra festivalmåsten i vagnarna. I gigantiska staplar, ska sägas.

Suck och stön, alltså. Det var nästan omöjligt att se var köerna började och jag var nästan på gång att börja handla av mig och gå, när jag upptäckte att det fanns en kortkassa längst bort, där kön bara var lång, alltså inte gigantisk. På något sätt lyckades jag ta mig dit och därmed klarade jag dagens pärs utan vare sig nervsammanbrott eller söndertrampade skor.

STILLA FLYTER HUSKVARNAÅN...

Fick en  märklig koppling till Michail Sjolochovs storslagna "Stilla flyter Don" under min halvmörka och dito blöta promenad utmed Huskvarnaån alldeles nyss. Det var förstås enbart en ordassociation, eftersom "Stilla flyter Huskvarnaån" inte alls låter lika klassiskt välklingande. Efter gårdagens sol och sköna väder härskar alltså mörkret igen idag, vilket möjligen ändå kunde kopplas ihop till det inte så enkla livet i kosacksamhällets sönderfall, livet i armén, steppen och revolutionen i början av 1900-talet.

Tror bestämt att jag ska läsa boken på nytt, förresten. Den var klart läsvärd.

MÄRKLIGT FOLK

Idag var himlen klarblå och solen gjorde sitt bästa för att kompensera för sin tidigare frånvaro. Genast passade också de njutningsfulla soldyrkarna på att ta för sig. Flera ungdomar gick på stan i kortärmat och jag såg även ett par killar i shorts! Många passade också på att luncha på stans uteserveringar medan andra nöjde sig med att sola på Munksjöterrassen.

Vi nordbor är allt tappert och märkligt folk! Det tappra gäller klimatet, det märkliga får här stå för hur de flesta verkade vara fullt upptagna med att kolla i sina iPhones (eller vad de nu hade med sig), trots att de faktiskt hade sällskap. Jag kommer aldrig att förstå mig på detta beteende.

Märkligt folk var det, som sagt var.

Måste också passa på att dela ut en rejäl örfil gällande tandsvårdspriserna. Jag hade det tvivelaktiga nöjet att bli dryga 2.500 kr fattigare idag, eftersom jag haft oturen att tappa en lagning. Givetvis var problemet dubbelsidigt... Nåväl, nu var det bara pengar, men sura sådana. Men jag är, förstås, glad för att tanden är lagad.

HUNDVÄDER

"En god människa skulle inte ens ta ut sin hund i detta väder" är ett talesätt jag hört. Hundväder är följaktligen benämningen på väder när det är riktigt illa. För är det några, så är det hundar och hundägare som ger sig ut frivilligt även i ruskväder.

Ja, plus jag då! Men jag kan försäkra er, att min Sotis skulle vända i dörren fortare än kvickt.

Hade en trevlig lunch i sikte när jag tappert gav mig iväg, med paraply i högsta hugg. Gummistövlarna fick ändå stanna hemma, men det gällde minsann att kunna kringgå de samlade vattenpölarna.

Eftersom jag är sjukligt kamerafixerad, så kunde jag inte låta bli att ta några bilder trots regnet. Bilderna blev förstås därefter, precis så mörka som dagen påbjöd.

Men, undrens under! På hemvägen tittade faktiskt solen nådigt fram, sisådär max tre minuter, som för att retas eller kanske för att bevisa att den fortfarande fanns. Jag var påpassligt snabb på avtryckaren och lyckades föreviga snabbvisiten. Bildbeviset ser ni i den sista bilden i kollaget.

TESTA DIN FANTASI!

Idag testar jag din förmåga att fantisera!

Det är nämligen så, att jag visar ett litet kollage av mitt favoritträd, utan att på något sätt lyckas visa dess verkliga kvaliteter.

Detta gamla, fantastiska lärkträd växer i en trädgård inte så långt från mig, så jag passerar det ganska ofta, när jag promenerar ner till Vätterstranden. Trädet har en fantastisk stam och ser nästan ut som bonsai. Som om inte detta vore nog, så smeks trädet av hungrigt klättrande murgröna. Lite blygsamt längst ner, men med en fantastisk explosion högst upp.

Ja, fantasibilden blev väl inte så dum? Här blir det inte mer hjälp just nu.

Trevlig söndag!

BARA ATT TACKA...

Äntligen SOL! Vår solstatistik för november fick några mycket välbehövliga plustimmar idag. Vi har nämligen legat riktigt risigt till här i Södra Vätterbygden.

Men idag glittrade Vättern - denna underbart vackra sjö! Se så vackert Norrängen i Huskvarna speglade sig i Vätterns alltid föränderliga vatten.

Dagen var som gjord för en lite längre promenad även för min del och så blev det, i trevligt sällskap.

Vid ett skyddat hörn på Vätterstranden hittade jag en vacker skogsdunge som gav nästan sommarvibbar.

Kanske var det solen som gav mig lusten att börja sprida rosor omkring mig. Vi promenerade förbi många olika, men jag bestämde mig för att bjuda läsarna på dessa fräscha, gula rosor intill en villavägg.

Solen skiner inte särskilt länge och varmt i slutet av november och i ärlighetens namn var inte temperaturen mycket att skryta över ens under dagen. Under natten hade det faktiskt varit ett par minusgrader, men frosten får man på köpet när solen med lite "högre luft" kommer. Det slitna uttrycket att solen har sina fläckar är därmed bevisat ytterligare en gång.

Hoppas att även du hade en härlig lördag! Hoppas också att du tyckte om mina bilder.

ÄR DU OBSERVANT?

Nej, nej... jag försöker inte imponera på dig med mina futtiga hundralappar. I stället tänkte jag berätta om hur okunnig och disträ jag är! Inte för att jag precis gått omkring och trott mig vara särskilt alert, men ändå.

Jag var och handlade på Willys och det gick för all del bra utan att ha blivit tagen för att försöka promenera ut utan att betala. Så disträ är jag ändå inte. Men, när jag strax efter kom till lilla kiosken blev jag påtalad för att försöka betala med en ogiltig hundralapp...

Vad?! Vad är nu detta? Finns det sådana? Det hade jag ingen aaaaaning om!

När den första förvirringen lagt sig, kom jag så småningom på, att jag "nog" hört talas om sedlar med och utan folieband. För det var precis det som var problemet: Hundralappen jag nyss fått på Willys var utan folieband och sådana blev ogiltiga för 10 år sedan! Kassörskan får vara förlåten, för hon var ung och nog lite stressad. Jag var så förströdd, att hon nog hade kunnat ge mig en skuldsedel eller pappersnäsduk utan att jag hade reagerat.

Jag kan inte låta bli att fundera på var den där ogiltiga sedeln hållit hus under det senaste decenniet. Har den hela tiden cirkulerat runt bland ouppmärksammade människor eller bara legat i någon låda och väntat på att få kasta sig in i strömmen? Det får jag aldrig reda på.

Det hela slutade väl, för efter ett samtal med butikens kassamaestro fick jag byta ut sedeln till en giltig.

Hur är det med dig, kontrollerar du dina sedlar? Det kommer jag att göra nu. Åtminstone under den närmaste veckan.

FÅGEL, FÄ OCH FOLK

Passerade Rådhusparken igår, på väg till en trevlig lunch med 15 f.d. kollegor, men det var inte lunchen jag skulle skriva om. Vi är ju bara vanligt folk.  :)

Det är nämligen så, att det bor en del fint folk i Rådhusparken och där - bland vackra träd och buskar - kom jag i samspråk bl.a. med denne Johan Björnsson, som efter att ha adlats fick heta Johan Printz. Axel Oxenstierna utsåg honom sedan till guvernör över Nya Sverige (en svensk koloni under 17 år vid Nordamerikas östkust). Det blev snabbt en del turbulens där, som vi inte behöver bekymra oss om idag. Det är liksom ändå för sent nu... Men bland annat var indianerna ofina nog för att kalla guvernören Storbuken.

Nåväl, guvernören klarade livhanken och återvände efter några år till Sverige, efter att ha utsett sin svärson till ny guvernör. Han själv blev landshövding här i Jönköpings län 1658-63 och står alltså fortfarande kvar utanför Residenset och håller lite pejl på både fågel, fä och folk. Det är en respektabel uppgift, för kajflockarna kan vara enorma, hundarna många och folket är som det är.

Ska jag vara ärlig, så var det egentligen det fortfarande så vackert gula trädet jag vill fotografera, men passade på att utnyttja guvernörens glans för att ge bilden lite extra lyster. För någon solglans fanns det inte.

Trevligt däremot, att det fortfarande finns så här många blommor att titta på. 

EN VIKTIG UNDRAN

Är gräset grönare på andra sidan?

Om, så... på vilken sida i så fall?

BEKVÄMLIGHET GER ARBETSGLÄDJE

Det är mörkt och trist ute, men jag har det riktigt bekvämt här jag sitter i en mjuk soffa, med laptopen i knäet. När jag berättade om mina numera ganska "fria arbetsställningar" med en bekant, som arbetar på ett kontor, så hamnade vi i en intressant och livlig arbetsmiljödiskussion.  :)

På ett kontor skulle man minsann både vara och se effektiv ut. Det gjorde man bäst genom att sitta rak i ryggen vid ett traditionellt skrivbord med lådor si och lådor så, med lagom avstånd till bildskärmen och allt det där. OK, inte mig emot som så, för ergonomin är viktig, men goda lösningar behöver inte vara tråkiga. Jag hävdade nämligen bestämt, att arbetet blir så mycket roligare, om man får sitta i en anpassad, bekväm och trivsam miljö och gärna också ibland inta en favoritställning. (Så här oss emellan sagt, så sitter jag ibland här på mitt hemmakontor med fötterna på bordet, men lova att inte berätta det för någon, jag skulle ändå förneka det.)

Nåväl, jag blev sedan så taggad av diskussionen, att jag började leta efter trevliga och flexibla arbetsmiljölösningar på nätet. Det finns faktiskt en hel del! En inspirerande favoritsajt blev Ergoff där jag hittade just den ambitionen som jag efterlyste: Flexibla, bekväma och estetiska lösningar, som uppfyller alla moderna krav på funktion och ergonomiska hjälpmedel och där parterna tillsammans skapar helhetslösningar på plats. Det finns också möjlighet att leasa möbler, vilket i vissa fall ökar flexibiliteten och kan därmed vara ett praktiskt alternativ.

Ja, jag hittade så trevliga stolar, soffor och hyllor i företagets inspirationsgalleri, att jag närapå försökte dyka in i bilderna och börja jobba! Vem kunde tro det?

Vad tycker du är viktigast på en trivsam och fungerande arbetsplats?

ÄTA BÖR VI, MEN VAD..?

Det har nog aldrig tidigare varit så intressant - men ack så svårt - med matvalet som idag! Utbudet i livsmedelsbutikerna är helt enormt och ofta tänker jag: Vem köper och behöver alla varianterna? Men gissningsvis många, för det som inte efterfrågas försvinner nog ganska fort (för att ersättas av någon ny variant).

Sedan har vi det där med alla dieterna, experterna, kändiskockarna, recepten på nätet och i tidningarna, de olika restaurangerna... Rena snurrkarusellen!

Jag har ganska länge varit rätt så förvirrad, men ändå hela tiden en sökare, på väg... och nu tror jag, slutligen, att jag nått målet. Efter att under flera år ha minskat på köttätandet, har jag under det här året slutat helt och faktum är att jag mår så otroligt mycket bättre. I kroppen, samvetet, miljötänket.

Men det ska i sammanhanget sägas, att många restauranger är urusla på vegetariska rätter, trots den växande trenden. Alternativen är ofta fantasilösa och på sin höjd något mer för sakens skull än ambitionen att erbjuda gästen en smaklig upplevelse. Så visar även en undersökning att hälften av lunchrestaurangerna här i stan saknar vegetariska alternativ. Skriver vi inte 2014?

Igår fick jag emellertid en god matupplevelse tillsammans med min sonhustru, då vi besökte en libanesisk restaurang. Där fanns det god mat för alla, från köttätare till veganer, plus att upplevelsen växte ytterligare av det trevliga sällskapet.

MANIPULATION

Vaknade till en gråtrist söndag och kanske är det att skryta, om jag skriver "vaknade"... Ja, då förstår ni läget lite bättre?

Så nu är jag i full färd med att försöka lura mig själv och därmed kanske dig, också...

För ställ dig nu en bra bit från datorn och titta sedan på nedanstående bild på höstlöv. För bättre och säkrare effekt kan du kanske även kisa lite lätt med ögonen och låta fantasin vandra...

Visst ser du en vårlig vitsippsbacke, med inslag av lite annat trevligt?  :)

Det gjorde i alla fall jag! Ska bara publicera detta lite snabbt och sedan ta på mig en blommig klänning.

Dagen är räddad!

 

Den tillåtande kärleken

I milt duggregn promenerade jag idag genom Jönköping. "Harpolekaren och hans son Gunnar" stod troget och lika lättklädda som alltid i Rådhusparken. Själv höll jag paraplyet i ena handen och den andra lätt skyddande över halsen och gick med raska steg...

 

... för idag skulle jag få svar på frågorna "Är kyrkan öppen för alla"? Får HBTQ-personer plats i kyrkan?"

F.d. eleven Emil berättade om sin inte helt raka resa från fanatiskt troende till troende, bärande på en tung och mörk hemlighet; hans homosexuella läggning. Det var en mycket intressant berättelse, som jag inte återger mer i detalj, för det räcker med att konstatera: Ju mer fanatism och absolut säkra svar, desto mindre utrymme finns det för att få vara den man är. Detta gäller självklart inte enbart inom kyrkan.

Idag har Emil "kommit ut" och känner en stor lättnad, då han lyckats skaka av sig de "rådgivare" och krafter, som inte accepterar honom som den fina människa han är.

Dagens föreläsning var endast en i Emils ambition att hjälpa dem, som fortfarande sitter instängda i samma förtvivlans bur, som han själv gjorde för inte så länge sedan.

För inte ska kärlek gruppera, stänga inne, fördöma! Lyckligast är - tror jag - de människor som fått lära sig att både ge och ta och vilka i respekt och öppenhet får växa och inspireras av toleranta och positivt laddade möten med andra. Det är någonstans där den tillåtande kärleken finns.

PÅ EN GAMMAL BÄNK

Av någon anledning har jag alltid lockats av nötta bänkar. Det är så gott som omöjligt att gå förbi en sådan utan att provsitta en stund. De är sällan särskilt sittvänliga, men ändå kan tankar och minnen börja vandra och jag kan bli sittande, länge. Se hur de stressade pressar förbi. Vidare, vidare, med allt snabbare puls. Säkert till stor nytta... eller till ingen nytta alls. Vad vet jag?

Kanske är det de nötta själarnas symfonier som möts där, på en vinddriven bänk? Bak mot bänk, i icke vidare trendriktighet, söker acceptans för fortsatt existens.

Låt dem! Eller hur?

Naturens färgperfektion, oavsett dag och årstid i samstämmig harmoni, trolldom i ständig förändring.

Vinden kelar nästan obemärkt min kind. Ögonlocken faller i njutningens grepp.

Skymningen faller, såsom skymningen ska. Konsensus, enighet. Vackert och stillsamt.

Kulturarv - kloka tankar från förr

I dagens bråttom- och tänk-på-dig-självtid finns det en uppenbar risk att prioritera bort eller förringa den tysta kunskapen i gamla visdomar och berättelser, trots att dessa bildat våra rötter och lagt grunden till våra moral- och umgängesregler. Idag finns det också en beklaglig tendens, att snabbsortera människor in i olika kulturer och fack. Men, är vi inte - innerst inne - tämligen lika, oavsett var och hur vi än slungats i livets lotteri?

I gårkväll var jag på en intressant bokrelease gällande tusenåriga österländska fabler och sägner, ihopskrivna av goda vännen, svenska assyriern Anna Melle. Jag har sedan barndomen varit en storkonsument av gamla europeiska - speciellt nordiska - folksagor. Efter att nu ha läst de flesta av berättelserna i Annas bok, förstärks min övertygelse ytterligare om sensmoralens samstämmighet bland folken.

Folk har i alla tider haft viljan och förmågan att tänka själva och berätta för varandra och därigenom utveckla och vidarebefordra kloka tankar från generation till generation. Men hur är det, finns det en risk att dagens otåliga människa litar för mycket på sekundsnabba digitala appar och sajter och slutar att tänka och berätta själv?

Förhoppningsvis inte, för hur märkligt det än kan verka, så nog är tillbakablickande också ett sätt att växa och se framåt.

Jag tror att det är viktigt att vi tar oss tid att berätta både gamla folksagor och skildringar från vår egen barndom för barn och barnbarn. Inte minst idag, när den tekniska utvecklingen fullkomligt rusar fram, riskerar barnen att bli rotlösa och tappa till och med sitt näraliggande kulturarv. Till förmån för någonting annat, ytligare.

Kom precis att tänka på en väninna, som hade besök av sitt barnbarn från huvudstaden. Flickan ogillade väninnans skrala TV-utbud i sommarhuset. Efter att flickan fått höra, att det minsann inte alltid fanns TV över huvud taget i farmors barndom, replikerade hon snabbt:

- Ojdå, då fick ni klara er ändå då, tur att ni i alla fall hade en iPhone...  

Klockrent.

Jag är så förtjusad

I mitt bostadsområde är vi sex stycken läsglada "tjejer" som träffas en gång i månaden och diskuterar - under enkla men mycket trivsamma förhållanden - någon utvald bok. Senaste bokvalet handlade om August Strindbergs första hustru, Siri von Essen.

Jag ska inte trötta ut er med någon recension av denna i sig intressanta bok, för detta inlägg skulle faktiskt handla om hur förtjusad jag är, vilket här står för en mild beskrivning av kärlek till ordextas.

Fast nu rör jag alldeles ihop kronologin i tankegångarna, för extasen handlar inte, min respekt till trots, om Lena Einhorn, som författat boken om Siri.

För oss i cirkeln var det nämligen ett självklart val att läsa August Strindbergs "En dåres försvarstal" efter berättelsen om Siri. Vi ville så gärna ge August själv en replik i dramat... och som han gör det! Som han gör det! Förtjusad är alltså ordet.

Lämpligt, men märkligt, nog hade ingen av oss sex läst just denna Strindbergsroman tidigare; kanske var det ordet dåre som skrämt. Nåväl, jag skulle kunna använda alla möjliga adjektiv för att beskriva denna jämmerliga kärleksberättelse, som sannerligen inte är någon rosadrypande banalitet. Nej, här spelar mästaren ut hela känslospektrat med strängarna i absolut bästa trim. Alldeles oavsett, om vi kallar Strindberg galen eller geni, så går det inte annat än älska hans ordkonst.

Boken skrevs på franska under åren 1887-88, när han haft en besvärlig äktenskaplig kris med Siri och nog svallar känslorna i och mellan raderna. Denne stridbare man var förvisso känd för att hamna i många och bittra kriser och följaktligen fick han aldrig heller Nobelpriset i litteratur. Däremot fick han folkets insamlade pris strax före sin död. Ett kärleksbevis så gott som något.

Jag undrar, om inte "En dåres försvarstal" är Strindbergs allra bästa bok?

Farligt djur

Igår skrev jag om jakt och idag kan jag inte låta bli att fortsätta lite med samma tema; visserligen jakt av ett helt annat slag. Av hjärtats godhet vill jag idag varna dig, kära läsare, för detta farliga djur som smyger runt i skogen.

Jag är tyvärr inte särskilt bra på att identifiera djur, däremot är jag ruskigt nyfiken. Alltså, vad är detta för djur?

En sak vet jag säkert: Det ser ruttet farligt ut.

Tankar kring dagens jakt

Nej, nej... inte jakten på den försvunna skatten, diamanten, staden eller ens stenen och definitivt inte heller älgen. I stället har jag letat efter rester av den försvunna sommaren. Har alltid rent mentalt så svårt att acceptera när älskade saker bara försvinner och det känns som om de sliter en bit av mig med sig. Efter ett tag vänjer jag mig sedan, men råkar snart ut för nya separationer. Så är ju våra årstidsväxlingar; de skapar både vemod och glädje.

Som väntat blev dagens skörd ganska blandad, allt från blommande rosor i vissa trädgårdar, enstaka prästkragar och maskrosor vid våta vägkanter till fnissande småtjejer - dock inte i badkläder - på Vätterstranden.

Till dagens allra vackraste utser jag emellertid denna lilla färggranna slänt, för den förde mina tankar till en vacker sommargardin, hängande en bit ut från det öppna stugfönstret, någonstans i sommarlandet. Jag kunde nästan höra en surrande fluga som ville komma in och sätta sig på min arm.

På tal om Vättern... Sjön var riktigt vacker idag, trots att nyponbuskarna vid strandkanten till stor del hunnit vissna. Naturens färgpalett var så finstämd - så som endast naturen kan skapa - och kanske kan den hjälpa mig att snabbare komma över till en accepterandefas, så att jag kan sluta med min desperata sommarjakt innan den första snön ligger vit på marken.

Slut på semestern

Tack sommar, välkommen senhöst som snart blir vinter. Antingen vi vill det eller ej.

Vissa tar hur lång semester som helst eller om det nu är skolk som denna blogg drabbats av, vad vet jag. I varje fall har det varit inläggsfritt här en längre tid. Jag förstår verkligen, om den som eventuellt kikar in här förväntar sig någonting spirituellt nu. Men, nej... tanketorka råder fortfarande mitt i våta november.

Jag tänker inte ens försöka  sammanfatta vad som skett eller inte skett här och/eller i världen. Det skulle vara lika spilld kvinnokraft som alla billiga broderier i secondhandbutikerna. Allt har ju rullat på dag efter dag utan mitt skrivande här. Slutsats: Denna är den mest meningslösa blogg som finns.

Men, jag tycker om haikudikter. De är viktiga, i alla fall just då när jag försöker få ihop stavelserna, vilket jag gjorde alldeles nyss.

Senhöst sjunger hest

låter mörkret spinna garn.

Ljuslåga inom mig

Rosfeber

Lugn, lugn: Inte rosfeber av den sorten som orsakas av streptokocker!

Däremot rosfeber som  förskönar tillvaron i trädgårdsstaden Huskvarnas många rabatter. Vad vi än säger om alla underbara blommor, så får vi aldrig glömma att hylla rosen.

Så, jag hyllar rosen och så hyllar jag den perfekta sommaren. Kanske blir det regn i eftermiddag, prognoserna säger så. Men rosorna älskar och behöver vatten, liksom allt levande gör.

Såååå, jag hyllar regnet en aning också, med kanske får jag ovett nu?

Vill bara...

önska er alla ett riktigt fint midsommarfirande, alldeles oavsett hur och var detta kommer att ske.

Själv är jag konvalescent efter en operation och kommer att ta det lugnt inom familjekretsen.

I hänryckningens tid

Efter att ha hyllat naturpromenader i flera inlägg, så måste jag helt enkelt erkänna att även trädgårdar som skapats med människohänder kan vara underbara. Men så är blommorna naturligtvis äkta och inga människotillverkade plastblommor.

De här fina bilderna tog jag igår i min gamla älskade trädgård, som numera tagits över av yngre krafter. Efter förmiddagens regn blev vädret riktigt fint på eftermiddagen och det var en sådan glädje att sitta ute i trädgården och låta sinnena vandra.

Blommorna är så många just nu, så kan inte låta bli att visa ytterligare några bilder (jag tog många!), samtidigt som jag vill önska er alla en riktigt trevlig, hänryckt och blomsterstinn pingsthelg

En stund i naturens trädgård

Molnigt men milt väder idag och därmed alldeles perfekt promenadväder. Latmasken försökte visserligen locka med en mysig lässtund på bädden intill varma Sotis, men tanken på en alldeles gratis skönhetsupplevelse i naturens underbara trädgård blev ändå dagens vinnare. Det är ingenting jag ångrar, för både Sotis och läsningen finns ju kvar och jag blev några vackra vyer rikare. För att inte tala om hur duktig jag känner mig. Ibland kan till och med jag vara lite smart.  :)

För visst är Huskvarnaån vacker, även om jag på ett sätt kan tycka, att det borde rensas en del i vassen. Samtidigt kan jag inte låta bli att älska mycket av växtligheten och djurlivet som frodas i "röran". Dessa vackra gula liljeväxter till exempel är så underbart vackra. Är osäker, men tror att det är en gul svärdslilja? Är det någon av läsarna som vet besked?

Jag hittade så många spännande skrymslen att fantisera kring. Så ställde jag mig framför den här grottan och bara väntade på att ett troll eller något stort och farligt djur skulle uppenbara sig och undra vad jag gjorde utanför deras bostad. Men kanske var ägarna bortresta eller "på jobbet", för jag såg endast ett par insekter som höll vakt vid ingången. Eftersom jag har insektsfobi, så fungerade det... och jag promenerade vidare, utan att undersöka grottan närmare.