Jag hade ett bestämt mål idag

För närvarande har jag ingen lust att blogga om aktuella händelser, vare sig inom eller utom landet, inte har jag varit på någon intressant resa och inte heller tänkt några stora tankar. Jag bara finns och - trivs!

Så, vad göra? Lägga ner bloggen eller fortsätta att skriva om det som ändå finns och händer omkring mig?

Nåväl, det får bli några dagsfärska höstbilder, tagna under dagens "stadsvandring".

Det var en molnig dag, vilket förvisso syns i de aningen "dämpade" bilderna. Men jag tycker om dem ändå.

Så, följ med mig, så får vi ser var vi hamnar. Faktum är att jag hade ett bestämt mål idag.

Den översta bilden tog jag vid Huskvarna Folkets Park. Träden i höstliga kontrastfärger stod där som i en utstuderad parad. Vättern skymtade lite diskret där i bakgrunden, bara ett par nyanser mörkare än den molntäckta himlen. Jodå, det här började vackert och bra.

På Piren i Jönköping rådde det stiltje. Visserligen låg det några båtar i hamnen, men de såg övergivna ut, liksom de för bara några veckor sedan så välbesökta sommarrestaurangerna, som nu endast hade uppstaplade stolar på sina bord.

Så jag förträngde min vemodiga sommarlängtan och lämnade den igenbommade Piren.

På gågatan träffade jag äntligen människor! De flesta ilade med bestämda steg och lätt framåtböjda kroppar. Möjligen var det inte enbart lunchstressen som slet i dem utan även vindarna från Vättern.

I Rådhusparken träffade jag på "Harpolekaren och hans son" (skulpterade av Stig Blomberg, 1947), vilka trots lätt/obefintlig klädsel inte såg ut att besväras av dagens vindar, utan stod där med en självklar pondus.

Som framgår av bilderna, hade många av parkens träd fortfarande kvar sina löv. Det var riktigt vackert och med lite fantasi gick det att föreställa sig att marken var översållad av blommande maskrosor och ej av fallna höstlöv.

Är du fortfarande med mig?  :)

Bakom den torrlagda fontänen skymtar Rådhuset, som en del lustigkurrar i stället föredrar att kalla de Rådlösas hus. Vi ska inte fördjupa oss vidare i detta, för kommunalpolitik är så trist, utan kanske kunde vi gå upp på den tomma scenen och sjunga en vers? Det gör ingenting alls, om det är mer spontant än bra, för det är inte så mycket rörelse i parken i alla fall...

Mer rörelse började det däremot bli i min mage! Men, lämpligt nog, är vi nu framme vid Restaurang  Guvernören, där ett ganska stort gäng f d kollegor skulle träffas för lunch. Man lär sig av sina elever, brukar det hela... och nog hade vi lärt oss en viktig läxa: Det blev värsta surren, med mycket prat och glada skratt.

Detta var en liten bildberättelse om hur en molntrist dag kan skapa livets gyllene ögonblick. Tack för att du följde med mig.