2013-08-30

Tiden och jag är inte i balans

Ja, vad skulle jag säga om min tystnad? Kanske säger rubriken till detta inlägg det mesta, eller åtminstone tillräckligt?

Den här sommaren har varit så underbart skön, en verklig ynnest, en stor gåva att njuta av... så jag har helt enkelt blivit ordlös, men varit full av känslor och upplevelser. Små som lite större.

Men snart får vi lägga sommaren till handlingarna och hösten börjar så sakteliga smyga sig på. Kvällarna börjar bli allt mörkare, luften aningen fuktigare och solens strålar har tappat i intensitet. Vi glider med i den ständiga förändringen, vare sig vill vill det eller ej.

Jag promenerade med ett par väninnor utefter Vätterstranden en stund igår. Dagen var som gjord för en sådan aktivitet; med en blyg sol på himlen och endast några lätta vindilar kittlande på huden.

I rättvisans namn ska det sägas, att dessa bilder ingalunda är karaktäristiska för hur det ser ut idag, för det mesta är fortfarande grönt och sommarlikt. Men, bilderna ger ändå en föraning om vad som komma ska, för inte beror dessa färgskiftningar rimligen på torka eller vad tror ni?


Snart är vi inne i september, tiden är mogen frukt, som eftertänksamhet efter sommarens fester. Kanske dags för bitterljuv vemod medan vi dröjande sorterar sommarintrycken in i minnenas arkiv. Jag har precis skrivit en etikett till min sommarmapp: "Sommar 2013 (underbar)", för så kommer jag att minnas den.


Förhoppningsvis har jag några läsare kvar fortfarande trots att jag så kraftigt försummat denna blogg. Jag hoppas också att ni alla har haft en skön sommartid och att ni är väl förberedda inför höstens ankomst.