Blå, blå är kärleken...

Den sköna sommaren fortsätter att förtrolla och jag har definitivt ingen längtan till brunbrända södern. Har för övrigt ingen längtan över huvud taget till något annat håll heller, för just nu skulle jag bara vilja stoppa tiden ett tag och bara få fortsätta att sväva i min stilla sommarlycka.

Smaka på ordet sommarlycka! Låter det som en kort passion, som om älsklingen försvann nästan innan hen uppenbarade sig? Kanske, men inte skulle du väl vilja vara utan erfarenheten? Ja, så försvinner också våra sommardagar; för en efter en tickar de fram och arkiveras sedan i små fack i minnenas skrymslen. Det gäller alltså att låta sig lockas och förföras, medan tid är.

Idag är jag visserligen ganska stel i ben och rygg, men det har sina underbara orsaker. I går blev det nämligen en möjligheternas dag i Blåbärsputtes land, där hela vårt gäng snabbt förvandlades till blåblodiga adelsvarelser... Nåja - åtminstone blev fingrarna, tänderna och tungorna blå.

Blå, blå är kärleken
Blå är den färg som kärleken ger
Blå, blå är himmelen
Inte ett moln på himlen jag såg...

Jag ska berätta för er att det är ren och sann lycka att sitta på en stubbe i en skön skog och äta matsäck (som ovillkorligen bör innehålla ägg- och ansjovismacka) och dricka något läskande till, tillsammans med kära medmänniskor och med resultatet av plockarmödan intill. Vad gör det att ryggen börjat ömma lite, det är bara att stretcha lite och fortsätta ett tag till!

Möjligheternas dag i skogen skrev jag för några rader sedan... Ja, det kan ju innehålla lite av varje: Bär, svamp, vitmossa, fåglar och andra djur, sällsynta örter och liknande. Helst inte mygg, flugor och fästingar bara... och sådana slapp vi också helt i går.

Förutom blåbär hittade jag en del sommarkantareller, så nog var jag nöjd med skörden! Det enda trista är alltid rensningen, men det fungerade faktiskt också.