VARFÖR ÄTER DU KÖTT? :)

Det är ganska intressant att fundera på hur vi människor ser på varandra och vilka attribut som stämplar andras syn på oss. Ofta är vi - eller kanske våra fördomar? - väl snabba på att skapa uppfattningar om andra.

Vi har ju alla våra egenheter, men vi är aldrig en eller två egenheter, vi är så mycket mer komplicerade än så.



Det där är jag, en kameraklickare "mitt i tomaten".

Trots att det där med tomater och annan mat är en ganska liten del av mig, så har jag haft anledning att fundera lite extra på sådant sedan jag blev vegan.

Jag är en sökare, knappast en flockmänniska. Nyfiken och lite egensinnig, sån är jag.  :)

På den tiden när jag åt kött ifrågasatte ingen någonsin varför. Men när jag slutade med köttet och endast åt fisk och skaldjur ibland, så började vissa titta. När jag sedan slutade även med det, då kom frågorna: Men vad äter du, kött och fisk är ju så nyttigt. Hur får du dina proteiner? Etc, etc.  :)

Tiden gick och jag fortsatte att ta reda på fakta kring vårt ätande: Förvisso finns mycket att fundera på kring hänsynslösa djurindustrier, miljö- och hälsoaspekter... och förvisso finns det starka intressenter som - av egoistiska anledningar - försöker blanda bort korten.

För min del fanns det inga ursäkter kvar, det blev tid att definitivt säga adjö till alla animaliska produkter. Mitt matpussel blev klart och jag blev vegan.

- Dessa j-a veganer överallt. Jag vill ha min biff i fred, utropade en (f.d.) nätvän och visst har jag upplevt en och annan blick från andra också. 

Undrar vad de är mest rädda för? Att jag skulle smyga in under natten och släppa ut deras slaktdjur, klippa sönder deras yllevantar eller gå hårt på den dyra, nya skinnsoffan? Eller är det så, att de innerst inne vet att universalgeniet Leonardo da Vinci (1452-1519) hade etiskt rätt, redan på sin tid:

“I have from an early age abjured the use of meat, and the time will come when men such as I will look upon the murder of animals as they now look upon the murder of men.” 

Inte vet jag! Men jag vet att människan fortsätter att kriga och döda varandra, plåga, döda och utnyttja oskyldiga djur. Vi skriver 2015. När kan vi lämna barbarstadiet och börja respektera liv?

Till sist tänker jag ställa den frågan jag önskar att andra hade ställt mig, för länge sedan:

VARFÖR ÄTER DU KÖTT?

Att jag ser veganismen som det enda hållbara i framtiden, bör inte hindra dig från att kommentera. Det vore intressant att höra hur du ser på vegetarianer och veganer eller om du rent av minskat delvis eller helt på din animaliska konsumtion?

ETT TREVLIGT MÅSTE

Alldeles blå marshimmel med värmande sol, knappt någon vind, ganska många plusgrader. Då fanns det bara ett läge - ett måste - till och med för en latmask. Så det fick bli ut genom ytterdörren, ut i den vårliga geografin och inte alltför tjocka kläder på.

Åt vilket håll skulle jag gå då? Sjön, skogen, ån eller stan?

Det fick bli ån idag, förbi fotbollsplaner, Smedbyn, Vapenvallen, glada änder och mycket annat.

Då och då kastade jag en blick mot bergen, Husqvarna AB:s anläggningar, himlen och givetvis solen. Burken med D-vitaminer är ändå nästan slut, så lite gratis påfyllning var extra välkommet.

Det var så där alldeles underbart att bara finnas till denna dag. Ingen klocka, inga plikter, bara låta stegen styra utan något bestämt mål.

När jag stod på en av broarna över ån och tittade ner på det stilla flytande vattnet, blev jag plötsligt varse om lite mer aktivitet. Kanoting är nämligen en populär sport här och nu kom det en riktigt duktig kanotist nästan flygande genom ån. Jag blev så imponerad av framfarten, att jag knappt hann med kameran...

Se en sån stil han har:

En annan populär och imponerande sport här är klättring. Här en modig utövare på väg uppför Brunstorpsberget. Även om det inte handlar om K2 eller Mount Everest precis, så ser det ändå lite läskigt ut. Jag skulle absolut inte våga!

Men en promenad klarade jag av. Dagens "måste" blev faktiskt ett riktigt trevligt sådant.

Inget att vänta på

Inget att vänta på resonerade jag igår och vårstädade balkongen. Bort skulle vinterns damm, så trasan och svabben fick komma fram och göra lite vad de är avsedda för.

När det ändå blev så fräscht och fint, så blev jag ju tvungen att plantera några blommor och så några frön också. Sedan firade jag med både mat och fika i det nya vårvarma och fina uterummet. Njöt oerhört, som du säkert förstår.

Det var liksom ingenting att vänta på.

En klok inställning, visade det sig... för idag var det endast fräscht i samma rum. Solen och därmed värmen svek mig. Men snart är jag på't igen, det har Fröken Vår lovat mig.

Mitt älskade innanhav

Jag älskar mitt underbara innanhav, Vättern. Allra störst är kärleken naturligtvis när/om vattnet blivit badbart, vilket under gynnsamma somrar kan ske i augusti för min del.

Men redan nu, i början av mars, börjar den visuella kärleken spira ordentligt under soliga dagar. Det är så livsbejakande att stå och blicka ut över vattnet och se hur färgnyanser och små vågrörelser ständigt skiftar och glittrar på vattenytan. Med lite tur finns det dessutom vita måsflockar som vackra pärlband guppande njutningsfullt i takt med vågorna.

Men Vättern är inte bara en vacker sjö att titta på, utan den är exempelvis också en viktig dricksvattenreservoar för ca en halv milj. människor i kommunerna runt om och i närheten av sjön. I framtiden kan de bli fem gånger så många, om Örebro och Stockholmsområdet tillkommer. Därtill har även Danmark och Tyskland visat intresse för att hämta dricksvatten från Vättern. Sjön är Europas sjätte största, med maxdjupet 120 meter, vilket förklarar det kalla och fina vattnet.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Ja! Jaaaaaa!

Då är de alltså här, vårens första blåsippor! Det är lika underbart att hitta de första varje vår, om inte snäppet härligare för varje gång. Känslan blir ju så intensiv.  :)

Jag gick ut i det underbara vårvädret med förhoppningen att eventuellt få syn på åtminstone en liten blåsippsknopp, men säker var jag inte.

Så jag gav mig lugnt ut mot min favoritbacke och väl där satte jag mig på en gammal bänk ett tag och tittade ut över sköna Vättern samt lät solen smeka min vinterbleka hud med en D-vitamindos. Till slut reste jag mig, gick sakta, med sökande blick på gamla löv, sly och lösa kvistar. Först såg jag ingenting intressant och var nästan på väg att ge upp, men sedan såg jag plötsligt en liten blå blygis intill en mossbevuxen sten. Sedan blev det - så som så ofta händer - den s.k. "ketchupeffekten", för det fanns hur många sippor som helst!

Resten förstår ni... jag gick omkring småtrallande, yrade flitigt med kameran och kände sann lycka. Ja, lycka... för de första vårblommorna är ett under som bevisar att lyckan finns.

Vättern och himlen hade ungefär samma färg idag och de smälte ihop som om var de av samma element.

ILSKEPANNAN KOKAR ÖVER

Egentligen hade jag lovat mig själv för att inte arga av mig här på bloggen, men jag har ändrat mig.

Som alla vet, så finns det tusen och en anledningar till att klaga och bli både arg och ledsen. Varje dag. Lika väl vet vi, att vi aldrig eller sällan kan ändra på de galna sakernas tillstånd. Världen är för stor och de galna människorna alldeles för många för det.

Men ändå... när man samlat på sig tillräckligt med galla, så kommer ändå reaktionen.

När jag tittar på denna fullkomligt huvudlösa idioti till exempel... Vad människor gör med sina egna kroppar bryr jag mig inte om (även om jag kan ha synpunkter), men när någon form av sned fåfänga och fullkomlig respektlöshet slår till på det här sättet och drabbar ett oskyldigt djur, då sätter jag på ilskepannan... och den kastrullen kokar väldigt snabbt över. Ni hör väl hur den bubblar och väsnas?

http://organichealth.co/sign-this-petition-to-help-stop-animal-tattooing/

Fröken Vårs leenden

Jag måste bara berätta att igår sprack Fröken Vårs alla vackra ansikten i samstämmiga och varma leenden. Det var i sanning helt underbart att få befinna sig i hennes gunst.

Alla drömmar porlar på nytt;
i ljus dräkt med spets och blom
jag såg mig omkring,
sökte och fann
- under som endast våren kan.

Glömda redan är vinterns pinor;
hans mantel har fallit i träsk,
glädjens lit i sinnet
i yra och pur extas
- iverns steg i njutningsfas.

SLASKVITT OCH VINTERBLEKA

Ja, visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja, visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Karin Boye kunde orden som få, hon kunde också konsten att använda rösten. Ja, jag har lyssnat på hennes vårförkunnelse två gånger redan.

För jag, den nordbo jag är, kan längtans konst. Särskilt inför våren blommar denna ådra ut, liksom de vårblommor jag så länge längtat efter. Jag går omkring ömsom med hopp och glädje, ömsom med otålig förtvivlan. Men jag vet; Fröken Vår kommer att vinna kampen och den förhatlige Boremannen slås ner ytterligare en gång. På den begravningen sjunger glädjen inom mig, tro mig.

Yr och grann kommer jag att vara,
vinterkungens hals så säkert i min snara.

Snaran. Snart, kanske snarare än snart?

Tveka, längta, spränga... denna bitterbleka.

Slaskvitt - vårens ord är många! För i morse släppte jag ner persiennerna snabbare än snabbt och gömde mig på nytt under täcket, kvällens sömnmedel i form av hällregn fortfarande i öronen och nu alltså nattens slaskvita i ögonen. Jag somnade om och ingenting hade varit mer rätt än det.

Nu töar det och hoppet om snaran stiger på nytt.

 Kanske borde denna vinterbleka uppsöka duschen och spola varma strålar över sig? För snart väntar en trevlig (lång)lunch med en fin väninna. Raw food... och då tvekar jag inte det minsta!