Jag - en upphöjd person

När du läser dessa rader, så är det viktigt att känna till, att jag känner mig ganska omtumlad och förvirrad. Min tidigare så tydligt enkla identitet har kommit i gungning och jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är längre.

Nu blev väl även du förvirrad? Nå, låt mig få berätta:



Det började med en trevlig promenad neråt lilla Huskvarnaån. Grönskan i träd, buskar och gräs brakade i alla sina nyvunna gröna nyanser, blommorna ackompanjerade med skiftande kulörer - alla lika välstämt matchade in i helheten - och så fåglarna...! Ja, fåglarna var bara så gudomliga och många.

Självklart njöt jag oerhört och berördes högt av allt detta. Som om befann jag mig mitt i en otrolig vårfest...

Det var då jag upptäckte det!

Jag som inte tycker särskilt mycket om att befinna mig i centrum, märkte att träden visade mig en otrolig hyllning. Undra på att jag blev förvirrad. Efter ett tag, fortfarande lite motvilligt, började jag emellertid känna mig som en prominent person. Lite åt drottninghållet, så där, tro mig eller ej.



Men det var väl inte så konstigt, för ni ser själva på bilderna; helt uppenbart gör träden vågen för mig!

Självklart började jag fundera på anledningen, men kom inte på något speciellt. Ingen hitlåt på listorna och inga mål i någon match heller. Kanske var det bara ett uppförstorat rykte om någonting som flugit omkring med vindarna? Så måste det varit.

Men känslan och upplevelsen!

Kulmen blev sedan detta hyperartiga träd som alldeles dödsföraktande gjorde en enorm hovbugning och bockade så djupt, att det nästan bröt ryggen och dränkte näsan i det vårkalla åvattnet.

Detta blev bara för mycket.

*     *     *

Nej, jag är nog inget ämne för ett kungligt leverne, för detta bockande och jublande började kännas alltmer olustigt. Jag gick och satte mig på en halvmurken stubbe vid åkanten och började fundera på hur jag återigen skulle kunna bli den gamla enkla flickan. Mer därom i nästa inlägg.

Spännande eller hur?  :)