Symfoni, largo doloroso

Lite mer variation härifrån vore önskvärt, det kan jag verkligen hålla med om. Men, vad ska en stackars bloggerska, vars fötter automatiskt drar iväg ut i naturen och fingret sitter som gjutet på avtryckaren, göra? Jo, plåga sin omgivning! Både promenadsällskap och andra. I det här fallet just dig. :)

Men, tro mig... det är inget ont försåt, bara hängivelse. Nu är vi också rimligen inne på sista satsen i denna höstsymfoni för denna gång. Den stränga vinterkungen har nämligen börjat knäppa med fingrarna, vilket den som skulle iväg tidigt med bilen idag fick bittert erfara. Det var bara att plocka fram isskrapan och vara glad över att åtminstone slippa snön.

Men ännu kallar jag mig naturromantiker, för det låter väl respektabelt och nästan lite fint? Inte alls lika illa som nörd, sådant som vissa elaka tungor kan vräka ur sig...  :)

Jag gick där planlöst, i sakta mak,
höstdofter kittlande i näsborrarna.
Som begär i mitt vällande blod.

Säg mig, vart leder vägen?
- Ingen vet
Vad döljer krönet?
- Ännu mer

Steg på steg jag tar,
lik nya andetag
i en skog full av livets hemligheter.
Den trygga eken
med mossduk på sin bark
har sett bladregn störta ner;
gyttervis av löv
på väg ner till Mörkrets Sal.

Sol i suktande trädtoppar kämpar,
dämpar mörkret i smärtans klor.

Under gårdagens promenad funderade jag på vilka individualister även träden är, men hur smidigt de anpassar sig till varandra. Grannast och mest uppseendeväckande var den stora rönnen, som tappat nästan alla sina blad, men som så tappert bar upp hela skörden av röda bär. Strax intill stod ett avklätt vildapelträd, som förgrundssolist till en för dagen ljusgul björk, och lockade med vackra frukter.

- Fåglarna kommer att befria er från bördan, vänta bara. Så sa jag.

Coolast var de fortfarande alldeles gröna björkarna som bestämt hävdade, att det där med nya höstkläder var så överdrivet ytligt, trendigt och fullkomligt onödigt.

- Grönt är skönt! Så sa de och vajade lite lätt i höstvindens sus.

På Vätterns vatten guppade några läckra gäss avslappnat medan de alltid så alerta måsarna flög runt, till synes helt planlöst. En stor flock kajor hade samlats lite längre bort och ledde onekligen tankarna till självaste Master Hitchcock...

Senhöstsymfonin spelade vidare, den vackra sista satsen. I largo doloroso.