2012-05-29

Kvoterad föräldrakärlek

Kan man älska alla sina barn lika mycket?

Det är en känslig fråga, som DN tar upp idag. I artikeln påstås bland annat att mammor skulle älska sina söner mer och pappor sina döttrar, eftersom de lättare undviker den naturliga konkurrensen som samma kön skulle ge. Artikeln tar även upp en del andra mer eller mindre märkliga aspekter, som alltså skulle "kvotera" föräldrakärleken.

Själv har jag tre barn och jag vill med bestämdhet påstå att jag älskar dem alla i grunden lika mycket, så mycket som man nu kan älska andra människor! De är allt för mig och jag tänker ständigt på dem med kärlek och oro och jag älskar att befinna mig i deras numera vuxna närhet.

Men precis som alla människor, har även våra egna barn - liksom vi själva - olika egenskaper och personligheter, vilket gör att vi, åtminstone periodvis, kan känna olika mycket gemenskap och närhet till vissa av dem eller att det lättare kan uppstå konflikter med vissa. Det är helt naturligt, med tanke på våra olikheter, men ingenting som förändrar den grundläggande föräldrakärleken på minsta sätt. Där är jag fullkomligt säker och ärlig.

Jag har burit mina barn i 9 månader och minns fortfarande deras rörelser i moderlivet, från de allra första aningarna till de sista starka förtöjningarna som om en arm eller ett ben när som helst skulle spricka fram genom magen. Jag minns de smärtsamma födelseprocesserna som livets under, vilka gav kärlek av ett beständigt och mycket, mycket speciellt slag. (Därmed inte sagt att pappakärleken skulle vara mindre värd, men kanske bara lite annorlunda.)

Kärlek är något oerhört stort och ärligt talat, så förstår jag inte, varför någon över huvud taget känner behov av att sätta betyg på kärlek? Vi har alla våra stunder av lycka, skratt, konfikter, oro, irritation... med såväl våra barn som i relationer med andra människor.

Låt oss i stället inse att kärleken har sina stunder och så många olika ansikten och låt oss njuta av dem alla!

DN

10 kommentarer:

  1. Du gör många kloka reflektioner i samband med den här artikeln. Det är som man skriver en öm punkt för många och det kan gälla både vid tanken på uppväxtfamiljen och den familj man själv skapar som vuxen. I båda fallen så är kärlek inte något en gång för alla givet utan beroende av att båda parter vårdar den på något sätt. Därför tror jag att den kan förändras över tid också, behöver inte alltid se likadan ut. Kärlek formas av omständigheterna också, inte bara av blodsbanden, den är på något sätt en del i en levande relationsprocess och mellan föräldrar och barn ofta livslång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett klokt svar, Inga... Allt är föränderligt och allt går att stöpa och blöta i det oändliga, om man så vill.
      Jag vet att det finns föräldrar och barn som mer eller mindre säger sig "hata" varandra, också... men steget mellan kärlek och hat kan vara ganska kort. Bara man upptäcker det.

      Radera
  2. Så är det bara, man älskar sina barn lika mycket, men på olika sätt. Inga skriver många kloka ord, hon också, liksom du.
    Fint att läsa detta!

    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. De som försöker sig på rangordning, glömmer nog något väsentligt. Jag tror att kärleken är densamma, men att man exempelvis har blivit besviken eller liknande, men precis som Inga skriver bör man även tänka på tidsaspekten.
      De som älskar exempelvis ett "vackert barn" mer än andra, är offer för sin egen fåfänga... och det har ingenting med kärlek att göra. Kärlek är mycket större än så!

      Radera
  3. Bägge mina föräldrar är döda. min mor dog senast. När hon dog tänkte jag att hon var den enda som älskade mig oreserverat vad jag än gjorde. Jag kände en enorm tomhet, den kärlek som en mor känner för sina barn tror jag är den ultimata formen av kärlek. Annan kärlek är annorlunda, vuxen kärlek är alltid kluven på något sätt. Men visst är det fantastiskt att den finns!

    SvaraRadera
  4. Faderskärleken är säkert många gånger riktigt fin, också... men som mamma har man mer eller mindre delat blod med barnet, rent konkret och det tror jag kan spela roll i många fall. Man har gett så mycket av sig själv, t o m offrat sin smala midja. :)

    SvaraRadera
  5. jag har bara ett barn men om jag skulle ha flera, så visst skulle jag älska alla lika mycket
    och så bra som du skriver att man kan inte sätta betyg på kärlek, och att kärleken har sina stunder och många olika ansikten
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Visst har jag hört talas om barn som blivit hackkycklingar i det egna hemmet, men jag tror att det är mycket ovanligt.

      Radera
  6. Ovanligt med hackkycklingar inom det egna hemmet är det nog lyckligtvis, men dom finns. Tror att människors förmåga att älska också kan variera en del.
    För den som älskar alla sina barn lika starkt men i olika "nyanser" ter sig säkert denna kärlek lika naturlig som att det är syre i luften vi andas.
    Men för hackkycklingen, eller den som helt enkelt står ganska osynlig i skuggan av syskon under alla dom många och långa åren som går, är det lika naturligt att kärleken kan givas i olika doser, och en del får nöja sig med kryddmåttet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet också att det finns hackkycklingar ibland, eller i vart fall upplever de att de är det, vilket ju är illa. Mycket illa! Men det normala är att man älskar sina barn lika mycket, fast med olika "nyanser" just. Vi är ju alla olika.
      Själv är jag ensambarn, så jag var mest älskad. :)

      Radera

Tack för din kommentar!