Det bara händer

Vad sägs om lite poesi så här när kvällarna blivit så mörka och tankar och drömmar sliter i oss och styr åt alla möjliga håll? Kanske lever vi i längtan, till såväl dåtid som framtid, men lever gör vi nu.

En dikt behöver inte följa någon form. Den, liksom tanke och känsla, är fri. Det finns inte facit på "bra dikt" någonstans.

Själv tycker jag att varje dikt som föds ur våra känslor och tankar är en fin dikt.

Det bara händer:

Två  sökande stigar möts en dag

i livets snåriga villervalla

och så bildar de ett stråk.

Ingenting kan stoppa det som sker.

Ingenting, ingenting!

ingenting annat finns.

Inte just då!

Det bara händer:

Ett stråk delar sig itu en dag

i livets snåriga villervalla

och så bildar det två stigar.

Ingenting kan stoppa det som sker.

Ingenting, ingenting!

Ingenting annat finns kvar.

Det som fanns, fanns då!

© Aila

Min vän Alf Henriksson :)

När jag ändå är ute och promenerar, så brukar jag ganska ofta gå fram och språka med en av mina idoler; den kloke Alf Henriksson - bygdens store son - som så troget står staty på Esplanaden i Huskvarna. För mig lever han i allra högsta grad, för han var en person med djup livsvisdom och en man som hyste stor glädje för tankar, kunskap och vetande.

Ungdomarna på bilden, på Arvid Bryths fina staty, står bara en liten bit ifrån Alf och jag är övertygad om, att de tagit del av Alfs utvalda visdomar, som så fyndigt finns inristade på några gångplattor i parken. Just nu är plattorna så estetiskt dekorerade med nedfallna höstlöv, vilka skapar en extra fin påminnelse om livets villkor.

För även vi är som löv, egentligen. Vi följer samma mönster som de.

Ja, gårdagen har redan passerat och vi lever just nu. Nu! Och nu! Och nu!

I nästa ögonblick är vi inne i framtiden. Vi ska lära oss av det gångna och vi ska minnas, men vi kommer att verka i framtiden under våra återstående dagar.

Ibland är man efter sin tid,
ibland är man före sin tid.
Ibland är man med sin tid,
men då är tiden en annan.

Låt oss alltså inte stelna till i gamla tankar, utan låta framtidens ljus prägla oss. Det tror jag att Alf Henriksson hade velat.

På jakt efter livspoesi

Det har varit ganska glest mellan inläggen här på bloggen ett tag, men jag har haft fullt upp med att älska hösten. Eller så har jag bara struntat i att blogga och sökt mig själv ett tag.

Jag känner mig så undrande och vilse, mitt i strömmen av ilande människomassor som allt högljuddare hävdar sig och sitt och inte blir jag klokare och mer inspirerad av tidningarnas löpsedlar.

Livspoesin får jag söka någon annanstans. Just nu föredrar jag att se mig själv mer som naturromantiker än en åsiktsmegafon.

Jag känner och tänker, alltså finns jag.

Låt vara att den gångna natten var kall, men just nu skiner solen från vackert blå himmel och gör vad den kan för att mildra frostens nattliga härjningar på tak, buske och blad. Men så har vi också gått in i vintertid. Det gick mycket smidigt för min del, hade aldrig ändrat klockorna... så nu visar de rätt tid igen och datorn skötte tidsomställningen automatiskt. Praktisk kvinna, jag.  :)

Sedan lever jag kvar i de senaste naturpromenaderna. Färgerna har snabbt tonats från grönt och gult till allt brunare nyanser och många träd har redan böjt sig för vinterns obetingade krav och helt sonika kastat av sina löv. Så nu ligger löven som prasslande mattor på marken, i väntan på förmultning, få bidra med mull till ny växtlighet.

Men det går fortfarande att finna blommor och gröna blad, som kontraster, små rester av sommarflikar. För att glädja oss, få oss att längta till ny vår.

Underbart blev långt... :)

"Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet, trist varar länge, 

men underbart är kort, alldeles för kort."

Det där med "Underbart är kort" stämmer inte alltid, Povel Ramel hade faktiskt lite fel där. För idag blev hela eftermiddagen absolut underbar och det blev ytterligare en gång bevisat vad som verkligen är viktigt i livet. Det är då inte all världens trender och påhitt, utan det är - åtminstone för en frisk människa - vänner och alla sinnesintrycken i vår underbara natur.

Vad passar bättre efter en god lunch med glada vänner än en skön promenad i en solig höstskog, där vackra bilder, ljud och dofter bedårar dig, försätter dig till närmast välbehagskoma?

Dina steg känns inte, för du bärs fram av glädjen. Vad jag önskar att alla de som krigar, bemästrar och bär sig illa åt skulle öppna sina sinnen och låta sig förtjusas och tillåta livet.

Ja, vi träffade faktiskt på den ensamma rosen på sitt eviga klänge, liksom den glada ryttarinnan på sin vackra häst. Vi såg hur de busiga löven gömt sig i alla möjliga skrymslen och vi räknade vingslag från skogens fåglar.

Inga tvivel längre...

Här igen, inga tvivel längre:

Lokalsajten rapporterade på morgonen om höstens första trafikolyckor på grund av blixthalka, för i natt har det tydligen varit nollgradigt på sina håll här i Södra Vätterbygden. För mig kom det egentligen inte som någon större överraskning, för jag kände iskylan redan i går på eftermiddagen, när jag stannade till vid min gamla badsjö - Landsjön - på väg till en väninna.

Den normalt så idylliska sjön var ogästvänlig som ett uppretat vilddjur och isiga vindar rev som furier genom vindtygsjackan där jag stod vid sjökanten. För jag ville knäppa en bild, trots att fingrarna blivit stela så fort jag stängde bildörren.

Bild blev det... och tittar ni noga på den, så ser ni att vattnet har riktigt bråttom på sjöytan och de arma löven håller en nästan horisontell bana, helt i vindens makt.

Inga tvivel längre, hösten styr inte enbart i kalendern. Den allt blekare solen försöker förpliktat göra vad den kan, men färdriktningen kan den inte ändra.

Jag tittar ut genom fönstret och ser de skarpa kontrasterna mellan mörka skuggor och solbelysta träd och tak.

Mycket vackert, men ack så vemodigt. Men vemod är en del av min arvedel, den nordiska elegin sjunger bitterljuvt i mitt blod.

DN GP SvD

Regndroppar och livsluft

Under natten har ett regnområde passerat och lämnat sina otvetydiga spår på gatan utanför mitt hus. Jag tittar ut på nytt och ser molnen bilda en sköld som ack så effektivt avskärmar staden från solens strålar.

"Mest mulet och tidvis regn eller skurar" skriver SMHI i konsekvens så hjärtlöst på sin sida. Men kanske blev man lite ångerfull, för över morgondagen har man ritat en vacker sol. Som en hel burk full av D-vitaminer.

Jag gapar redan med vidöppen mun.

Några till synes förvuxna regndroppar dröjer sig envist kvar i järnräckets undersidor och kämpar, som i förenade krafter. De är genomskinliga som anorektiska gymnaster, i tävlan om vem som kan hänga envisast kvar från barren. En och annan tappar greppet och dryper ner på trappens betong.

Splash-splash... och så finns de inte mer.

Jag dricker morgonkaffe. Tänker, på allt och inget.

Bortbjuden på sen lunch. Bokprat och annat prat, skratt och fniss väntar.

Ställer mig i kören som hyllar stunden, livet, vänskapen. Ren livsluft.

Det är underbart att leva.

Jag lever i oförutsebar förändring, mitt i kampen mellan livsgivande grundelement, sol och regn... och jag bär gårdagens bilder inom mig en stund.

Asplövstankar :)

Vad bryr sig molnen om vindarnas nycker? De vandrar, lättsamt glidande, till synes förutan mål.

Blott en människa bär med sig världens bekymmer.

Sköra ilningar, som milda törnar, som ett nät av töcken i min bonings spelande asplöv. Där darrar rädslor, tvivel och all bräcklighet, inbäddade, obemärkta, nogsamt dolda av livsvindens sus.

Hemligen, på sätt som så mycket annat förtigs.

Tappra leenden, än jag hänger med!
Larm, väsen, strunt och stoj;
lilla människa, du ska bara ha skoj!

Därför famlar jag i mörker, även i mina egna innersta rum. I ständig undran: Vem är du?

Tål jag att ljuset tänds?


 

Än blommar det vid stranden

Idag hade jag en mysig långlunch med en härlig väninna och som vanligt försvann timmarna medan vi irrade hit och dit i prat, tankar och skratt. Ja, ni vet... på det där sättet, när det känns så avslappnat och skönt.

Jag passade på att lämna bilen en bit bort för att kunna promenera utmed Vätterstranden och titta efter vad hösten hade hittat på sedan sist. Nog hade den jobbat på och lämnat sina tydliga spår, men jag bestämde mig för att ändå försöka visa, att ännu finns det sommarkänsla kvar.

Ja, ni ser... än blommar det vid stranden!

Som vanligt så skiftade Vätterns vatten i otaliga nyanser; jag tröttnar verkligen aldrig på att låta blicken vandra över denna underbara sjö! Molnen gjorde sitt bästa för att matcha skådespelet, för i föränderliga banor ilade de vidare... beredda att släppa av sin tyngd på de redan blöta markerna. Underbart nog höll molnen tätt över oss här idag.

Det här inlägget blev ganska torftigt, kanske... men du skall veta, att för mig var dagens upplevelser rena livsluften och vad skulle jag skriva om, om inte det vad hjärtat är fullt av?

Samma visa som i går

Här är det precis samma visa idag som i går... men idag var jag åtminstone förberedd; misstänkte att takknackarna skulle sätta i gång tidigt och så blev det också.

Några minuter över sju var det bara att inse, att nu var det färdigsovit. Erkänner att jag vände på mig, drog täcker över huvudet och försökte sova vidare, men det gick inte. Sedan knackade de på dörren också och skulle ha ström, så det var bara att kliva upp.

Alldeles nyss var det en kranbil här och lyfte pallarna med takpannor upp på taket. Ja, ni ser själva på de disiga bilderna. För där fick ni en presentation av dagens väder samtidigt: Även i det fallet samma visa som i går... ett trist gråväder, men inget regn. I går blev det några solglimtar under eftermiddagen, så låt oss hoppas att det blir så även idag.

Sotis? Jodå, även där är det precis som i går; han har intagit en lidande pose under soffan och tycker att livet är rätt surt just nu. Ska sätta punkt här nu och i stället försöka hjälpa upp hans situation med lite tonfisk och kattgodis.

So long!

Takmaffian invaderar

Så här aktivt och skräpigt ser det ut hemma hos mig just nu. En hel takmaffia är i gång på bred front, som ni kan se. Mycket trevliga killar, förresten. En är visst från Ungern och talar ingen svenska.

Det gamla taket ligger i två STENA-containrar och de nya takpannorna på pallar här och var. Killarna hamrar och knackar brädor, så det står härliga till. Allt upptill kommer att blir jättefint nu!

Massor med skräp på trapporna och lite varstans. Tur att jag inte gjort höststädningen.

Sotis? Han ligger under soffan! Undrar om inte han larmat "Katt-Posten" om att Jorden håller på att gå under.  :)