Asplövstankar :)

Vad bryr sig molnen om vindarnas nycker? De vandrar, lättsamt glidande, till synes förutan mål.

Blott en människa bär med sig världens bekymmer.

Sköra ilningar, som milda törnar, som ett nät av töcken i min bonings spelande asplöv. Där darrar rädslor, tvivel och all bräcklighet, inbäddade, obemärkta, nogsamt dolda av livsvindens sus.

Hemligen, på sätt som så mycket annat förtigs.

Tappra leenden, än jag hänger med!
Larm, väsen, strunt och stoj;
lilla människa, du ska bara ha skoj!

Därför famlar jag i mörker, även i mina egna innersta rum. I ständig undran: Vem är du?

Tål jag att ljuset tänds?