Symfoni, largo doloroso

Lite mer variation härifrån vore önskvärt, det kan jag verkligen hålla med om. Men, vad ska en stackars bloggerska, vars fötter automatiskt drar iväg ut i naturen och fingret sitter som gjutet på avtryckaren, göra? Jo, plåga sin omgivning! Både promenadsällskap och andra. I det här fallet just dig. :)

Men, tro mig... det är inget ont försåt, bara hängivelse. Nu är vi också rimligen inne på sista satsen i denna höstsymfoni för denna gång. Den stränga vinterkungen har nämligen börjat knäppa med fingrarna, vilket den som skulle iväg tidigt med bilen idag fick bittert erfara. Det var bara att plocka fram isskrapan och vara glad över att åtminstone slippa snön.

Men ännu kallar jag mig naturromantiker, för det låter väl respektabelt och nästan lite fint? Inte alls lika illa som nörd, sådant som vissa elaka tungor kan vräka ur sig...  :)

Jag gick där planlöst, i sakta mak,
höstdofter kittlande i näsborrarna.
Som begär i mitt vällande blod.

Säg mig, vart leder vägen?
- Ingen vet
Vad döljer krönet?
- Ännu mer

Steg på steg jag tar,
lik nya andetag
i en skog full av livets hemligheter.
Den trygga eken
med mossduk på sin bark
har sett bladregn störta ner;
gyttervis av löv
på väg ner till Mörkrets Sal.

Sol i suktande trädtoppar kämpar,
dämpar mörkret i smärtans klor.

Under gårdagens promenad funderade jag på vilka individualister även träden är, men hur smidigt de anpassar sig till varandra. Grannast och mest uppseendeväckande var den stora rönnen, som tappat nästan alla sina blad, men som så tappert bar upp hela skörden av röda bär. Strax intill stod ett avklätt vildapelträd, som förgrundssolist till en för dagen ljusgul björk, och lockade med vackra frukter.

- Fåglarna kommer att befria er från bördan, vänta bara. Så sa jag.

Coolast var de fortfarande alldeles gröna björkarna som bestämt hävdade, att det där med nya höstkläder var så överdrivet ytligt, trendigt och fullkomligt onödigt.

- Grönt är skönt! Så sa de och vajade lite lätt i höstvindens sus.

På Vätterns vatten guppade några läckra gäss avslappnat medan de alltid så alerta måsarna flög runt, till synes helt planlöst. En stor flock kajor hade samlats lite längre bort och ledde onekligen tankarna till självaste Master Hitchcock...

Senhöstsymfonin spelade vidare, den vackra sista satsen. I largo doloroso.

Kontraster

Kanske var gårdagen den sista absolut underbara höstdagen i år, vem vet... Desto trevligare att den blev så bra utnyttjad!

Vi klättrade uppför trappor och stigar och så ännu fler trappor och stigar för att komma upp på Huskvarnabergen och det var som att leva mitt i ett vykort, förstås... med höstserenaderna sjungande i öronen. Faktiskt i vårt fall från både vattenfall och fåglar.

På bilden ovan syns tydligt kontrasten mellan de olika färgnyanserna. Träden, med de gamla ekarna som de självklara ledarna, var alldeles bruna uppe på bergen, men nere i dalen var det fortfarande grönt och ljusgult, vilket syns skymta mellan träden. Det var nästan magiskt.

Vi fick också uppleva en flock kungsfåglar surrande och stimmande i ett buskage. De ville uppenbarligen också hylla den underbara höstdagen genom att samlas till en stor fest. De är så livliga och små (Europas minsta fågel) och dessutom gjorde solens strålar det alldeles omöjligt att fånga denna fest på bild, dessvärre... men det var så härligt att vi fick uppleva deras glädje.

Så småningom satte vi oss en god stund med våra kaffemuggar vid Utsikten, på den vänstra bänken, och bara njöt av färgkontrasterna, den underbara höstsolen och av livet i största allmänhet. Som du förstår, så gick det inte att sitta på den högra bänken, eftersom någon uppenbarligen hade ägnat sig åt annat än att njuta av utsikten... Lite trist, sådant.

Eftermiddagen gick snabbt och det var redan skymning när vi väl kom hem... nöjda, fulla av intryck och med trötta ben. Idag är det molnigt, men en liten promenad kanske jag orkar idag också.

Hösten är andlighet

En dag i oktober, en stilla sådan, om jag bortser från några guppande änder och flygande måsar. För jag står på Vätterstranden, iklädd en tunn sportjacka och bitterljuv melankoli. Sjöns alltid lika fascinerande vatten omgiven av stadens och höstens alla nyanser. Det är så vackert att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag skulle titta. Viljan att få stå så där i resten av mitt liv kommer plötsligt över mig och ändå har jag inte precis planerat min hädanfärd till i morgon.

Ja, du förstår... jag njuter i stunden.

Den eftertänksamma hösten som skulle få mig att äntligen axla ansvaret och söka efter uppfyllelse av vårens naiva iver och sommarens eldiga gamma och lek; tiden att tämja den energi som blivit kvar inom mig. Men, i stället blir jag en kungadotter med sinnen fulla av känslor som skimrande volanger.  Jag virvlar i den smäktande höstdansen som en vinddriven toka, i armarna på naturens ynnest - en kavaljer som vet vad han gör. Han för och jag följer, som det heter i visan... och det är helt i sin ordning. Det är faktiskt mer än så.

Den heta sommarsol, som på sin höjd fick mig att lojt släpa mig till vilstolen under ett skuggigt träd eller en parasoll, blinkar fram även nu, men med mer mättnad på sinne och hud. Att se solens strålar  glasera trädtoppar och utstickande grenar är lika underbart som att minnas doften av mormors kanderade äpplen. Har man en gång upplevt det, glömmer man inte.

Naturen kom i denna stund så nära. Nära. Jag känner hur jag - det pyttelilla kornet i en oändlighet som jag överhuvud taget inte greppar – känner mig hel och levande. Omgiven av en kärlek jag inte ens försöker definiera.

För när jag promenerar omkring i naturens färger, så slår det mig så ofta hur väl de harmonierar och glider in i varandra - som en påminnelse om människoartens oförmåga att kunna samsas. Faktum är att mot naturen förlorar vi varje gång, i varje viktig gren. Dess självklarhet och styrka behöver vare sig lagparagrafer, talarstolar, trender eller reklam.

Naturen är.

Hello everybody; we speak English...

Yes, yes!

Egentligen borde jag kanske skriva det här inlägget helt på engelska, men för att inte riskera att bli kontraproduktiv så gör jag inte det.

Det räcker väl att jag visar detta kollage bestående av dagsfärska bilder från lokala hålans lilla shoppingcenter för att ni ändå ska förstå hur internationella och förnäma vi är här?

Jag befinner mig alltså inte i London eller så...

Men frågan är, varför har fler och fler butiker börjat använda engelska i sina skyltar? Vill de därigenom skapa någon form av associerande verklighetsflykt hos potentiella kunder eller tror de rent av att trasorna i deras butiker helt plötsligt blir exklusivare bara för att butiken glassas till med skyltar på engelska?

Vad är det för fel på det svenska språket i Sverige?

Variation förnöjer

Det här fina höstvädret fortsätter och det hade varit enklast att kopiera ett tidigare inlägg och berätta om ytterligare en fin dag, tänkte jag först... lat som jag är.

Men sedan blev jag lite listig och kom på, att det går ju att variera sig lite... även om hyllningstemat fortsätter.

Därför gjorde jag en video - låt vara med små skavanker - om dagens undersköna promenad utmed Pustaleden. Baktanken var, om du inte redan listat ut det... att jag på det där viset kan visa så många fler bilder i samma inlägg. :)

Ja, under förutsättning att du tittar på videon då, förstås. (Äh, visar dem gör jag ju, även om du inte tittar, förresten.)

Det hörs en del fågelsång i bakgrunden och faktum är att fåglarna sjöng på riktigt idag, även om jag klippt ihop ljudet. Bakgrundsbruset på sina ställen ska föreställa vattenfall. Promenaden blev en sinnenas kavalkad, den stannar länge kvar inom mig och väl hemma hade jag ett par riktigt trevliga timmar medan jag försökte få ihop videon. Har inte precis gått filmlinjen... :)

En riktig höjdare. Fallhöjden för vattenfallen är nämligen 116 meter.


 

Oktober - trist?

Det var inte mycket mer med det: Himlen - liksom sjön - skiftade i olika blå nyanser, endast något enstaka litet moln åkte lätt omkring på himlen, solen lyste så vackert mellan trädgrenarna och jag...

Ja, jag promenerade där, mitt i paradiset och njöt.

Det måste bli någon form av repris idag. För efter en kall natt ser det ut att bli en lika underbar dag.

Vem har sagt att oktober skulle vara trist?

Ska vi ses hos fru Fortuna?

Nu börjar tiden komma när mängden innesysselsättningar ökar. Datorn är ett kärt alternativ för många av oss, inte minst för oss bloggare. Men vi kan ju inte blogga hela tiden... :)

Jag erkänner, utan att skämmas alltför mycket, att ibland är det kul med onlinespel och det kan till och med bli lite spännande, om man testar spel där det finns möjlighet att även vinna pengar. Jag är dock en försiktig spelare, men med lite tur kan ju fru Fortuna vara på gott humör ändå.

Problemet för många är att det fullkomligt kryllar av olika spelsidor på nätet och därför är det ofta svårt att hitta vettiga platser att spela på. 

Idag kan jag tipsa om en mycket bra casinoservice som recenserar nätcasinon och bland annat presenterar en topplista på de allra bästa nätcasinon för tillfället. För att över huvud taget komma i fråga måste sidan vara seriös med säkra betalningsalternativ, fungerande support samt givetvis erbjuda många roliga spel samt ha bra erbjudanden och bonusmöjligheter för olika slags spelare.

Just nu ligger Mr Green på förstaplatsen med ett stort spelutbud från olika spelleverantörer. Där har man möjlighet att sätta egna spelgränser, vilket gör att man kan spela säkert. Jag har inte testat platsen ännu, bara klickat mig omkring lite. Mr Green - precis som de flesta toppcasinon - erbjuder gratisspel utan att man behöver registrera sig, vilket ju kan vara bra för den osäkra eller för en nybörjare som vill "kolla läget" innan man sätter i gång. 

De vanliga spelen som rouletter, Black Jack, spelautomater, skraplotter, bingo etc finns hos de flesta toppcasinon, så det är bara att välja efter egen smak - alternativen finns. 

Tänker du testa på onlinecasino i höst, så vill jag önska dig LYCKA TILL! Kanske möts vi på fest hos fru Fortuna?