ATT JAG ALDRIG LÄR MIG!

Att vi lär oss av våra misstag är en klar överdrift, för det tycks i varje fall inte gälla mig. Fast jag visste, egentligen... och ändå tänkte jag mig inte för, utan gick på samma nit som tidigare. För vilken gång i ordningen låter jag vara osagt... Men det var inte roligare för det.

Det pågår nämligen Dreamhack Winter 2014 på Elmia, det där gigantiska LAN-partyt, som lockar tusentals och åter tusentals datanördar att "festivala" i flera dagar. Det är ingenting som jag har problem med, men däremot att gå och handla på närbelägna Willys! För ibland verkar det som om festivalen ägde rum i butiken...

Självklart borde jag ha vänt i grinden och gått till en annan butik, men upptäckte lite väl sent, att kassaköerna var enorma, bestående av glada ungdomar med energidrycker, Coca-Cola, kex, bullar, chips, godis och andra festivalmåsten i vagnarna. I gigantiska staplar, ska sägas.

Suck och stön, alltså. Det var nästan omöjligt att se var köerna började och jag var nästan på gång att börja handla av mig och gå, när jag upptäckte att det fanns en kortkassa längst bort, där kön bara var lång, alltså inte gigantisk. På något sätt lyckades jag ta mig dit och därmed klarade jag dagens pärs utan vare sig nervsammanbrott eller söndertrampade skor.

STILLA FLYTER HUSKVARNAÅN...

Fick en  märklig koppling till Michail Sjolochovs storslagna "Stilla flyter Don" under min halvmörka och dito blöta promenad utmed Huskvarnaån alldeles nyss. Det var förstås enbart en ordassociation, eftersom "Stilla flyter Huskvarnaån" inte alls låter lika klassiskt välklingande. Efter gårdagens sol och sköna väder härskar alltså mörkret igen idag, vilket möjligen ändå kunde kopplas ihop till det inte så enkla livet i kosacksamhällets sönderfall, livet i armén, steppen och revolutionen i början av 1900-talet.

Tror bestämt att jag ska läsa boken på nytt, förresten. Den var klart läsvärd.

MÄRKLIGT FOLK

Idag var himlen klarblå och solen gjorde sitt bästa för att kompensera för sin tidigare frånvaro. Genast passade också de njutningsfulla soldyrkarna på att ta för sig. Flera ungdomar gick på stan i kortärmat och jag såg även ett par killar i shorts! Många passade också på att luncha på stans uteserveringar medan andra nöjde sig med att sola på Munksjöterrassen.

Vi nordbor är allt tappert och märkligt folk! Det tappra gäller klimatet, det märkliga får här stå för hur de flesta verkade vara fullt upptagna med att kolla i sina iPhones (eller vad de nu hade med sig), trots att de faktiskt hade sällskap. Jag kommer aldrig att förstå mig på detta beteende.

Märkligt folk var det, som sagt var.

Måste också passa på att dela ut en rejäl örfil gällande tandsvårdspriserna. Jag hade det tvivelaktiga nöjet att bli dryga 2.500 kr fattigare idag, eftersom jag haft oturen att tappa en lagning. Givetvis var problemet dubbelsidigt... Nåväl, nu var det bara pengar, men sura sådana. Men jag är, förstås, glad för att tanden är lagad.

HUNDVÄDER

"En god människa skulle inte ens ta ut sin hund i detta väder" är ett talesätt jag hört. Hundväder är följaktligen benämningen på väder när det är riktigt illa. För är det några, så är det hundar och hundägare som ger sig ut frivilligt även i ruskväder.

Ja, plus jag då! Men jag kan försäkra er, att min Sotis skulle vända i dörren fortare än kvickt.

Hade en trevlig lunch i sikte när jag tappert gav mig iväg, med paraply i högsta hugg. Gummistövlarna fick ändå stanna hemma, men det gällde minsann att kunna kringgå de samlade vattenpölarna.

Eftersom jag är sjukligt kamerafixerad, så kunde jag inte låta bli att ta några bilder trots regnet. Bilderna blev förstås därefter, precis så mörka som dagen påbjöd.

Men, undrens under! På hemvägen tittade faktiskt solen nådigt fram, sisådär max tre minuter, som för att retas eller kanske för att bevisa att den fortfarande fanns. Jag var påpassligt snabb på avtryckaren och lyckades föreviga snabbvisiten. Bildbeviset ser ni i den sista bilden i kollaget.

TESTA DIN FANTASI!

Idag testar jag din förmåga att fantisera!

Det är nämligen så, att jag visar ett litet kollage av mitt favoritträd, utan att på något sätt lyckas visa dess verkliga kvaliteter.

Detta gamla, fantastiska lärkträd växer i en trädgård inte så långt från mig, så jag passerar det ganska ofta, när jag promenerar ner till Vätterstranden. Trädet har en fantastisk stam och ser nästan ut som bonsai. Som om inte detta vore nog, så smeks trädet av hungrigt klättrande murgröna. Lite blygsamt längst ner, men med en fantastisk explosion högst upp.

Ja, fantasibilden blev väl inte så dum? Här blir det inte mer hjälp just nu.

Trevlig söndag!

BARA ATT TACKA...

Äntligen SOL! Vår solstatistik för november fick några mycket välbehövliga plustimmar idag. Vi har nämligen legat riktigt risigt till här i Södra Vätterbygden.

Men idag glittrade Vättern - denna underbart vackra sjö! Se så vackert Norrängen i Huskvarna speglade sig i Vätterns alltid föränderliga vatten.

Dagen var som gjord för en lite längre promenad även för min del och så blev det, i trevligt sällskap.

Vid ett skyddat hörn på Vätterstranden hittade jag en vacker skogsdunge som gav nästan sommarvibbar.

Kanske var det solen som gav mig lusten att börja sprida rosor omkring mig. Vi promenerade förbi många olika, men jag bestämde mig för att bjuda läsarna på dessa fräscha, gula rosor intill en villavägg.

Solen skiner inte särskilt länge och varmt i slutet av november och i ärlighetens namn var inte temperaturen mycket att skryta över ens under dagen. Under natten hade det faktiskt varit ett par minusgrader, men frosten får man på köpet när solen med lite "högre luft" kommer. Det slitna uttrycket att solen har sina fläckar är därmed bevisat ytterligare en gång.

Hoppas att även du hade en härlig lördag! Hoppas också att du tyckte om mina bilder.

ÄR DU OBSERVANT?

Nej, nej... jag försöker inte imponera på dig med mina futtiga hundralappar. I stället tänkte jag berätta om hur okunnig och disträ jag är! Inte för att jag precis gått omkring och trott mig vara särskilt alert, men ändå.

Jag var och handlade på Willys och det gick för all del bra utan att ha blivit tagen för att försöka promenera ut utan att betala. Så disträ är jag ändå inte. Men, när jag strax efter kom till lilla kiosken blev jag påtalad för att försöka betala med en ogiltig hundralapp...

Vad?! Vad är nu detta? Finns det sådana? Det hade jag ingen aaaaaning om!

När den första förvirringen lagt sig, kom jag så småningom på, att jag "nog" hört talas om sedlar med och utan folieband. För det var precis det som var problemet: Hundralappen jag nyss fått på Willys var utan folieband och sådana blev ogiltiga för 10 år sedan! Kassörskan får vara förlåten, för hon var ung och nog lite stressad. Jag var så förströdd, att hon nog hade kunnat ge mig en skuldsedel eller pappersnäsduk utan att jag hade reagerat.

Jag kan inte låta bli att fundera på var den där ogiltiga sedeln hållit hus under det senaste decenniet. Har den hela tiden cirkulerat runt bland ouppmärksammade människor eller bara legat i någon låda och väntat på att få kasta sig in i strömmen? Det får jag aldrig reda på.

Det hela slutade väl, för efter ett samtal med butikens kassamaestro fick jag byta ut sedeln till en giltig.

Hur är det med dig, kontrollerar du dina sedlar? Det kommer jag att göra nu. Åtminstone under den närmaste veckan.

FÅGEL, FÄ OCH FOLK

Passerade Rådhusparken igår, på väg till en trevlig lunch med 15 f.d. kollegor, men det var inte lunchen jag skulle skriva om. Vi är ju bara vanligt folk.  :)

Det är nämligen så, att det bor en del fint folk i Rådhusparken och där - bland vackra träd och buskar - kom jag i samspråk bl.a. med denne Johan Björnsson, som efter att ha adlats fick heta Johan Printz. Axel Oxenstierna utsåg honom sedan till guvernör över Nya Sverige (en svensk koloni under 17 år vid Nordamerikas östkust). Det blev snabbt en del turbulens där, som vi inte behöver bekymra oss om idag. Det är liksom ändå för sent nu... Men bland annat var indianerna ofina nog för att kalla guvernören Storbuken.

Nåväl, guvernören klarade livhanken och återvände efter några år till Sverige, efter att ha utsett sin svärson till ny guvernör. Han själv blev landshövding här i Jönköpings län 1658-63 och står alltså fortfarande kvar utanför Residenset och håller lite pejl på både fågel, fä och folk. Det är en respektabel uppgift, för kajflockarna kan vara enorma, hundarna många och folket är som det är.

Ska jag vara ärlig, så var det egentligen det fortfarande så vackert gula trädet jag vill fotografera, men passade på att utnyttja guvernörens glans för att ge bilden lite extra lyster. För någon solglans fanns det inte.

Trevligt däremot, att det fortfarande finns så här många blommor att titta på. 

EN VIKTIG UNDRAN

Är gräset grönare på andra sidan?

Om, så... på vilken sida i så fall?

BEKVÄMLIGHET GER ARBETSGLÄDJE

Det är mörkt och trist ute, men jag har det riktigt bekvämt här jag sitter i en mjuk soffa, med laptopen i knäet. När jag berättade om mina numera ganska "fria arbetsställningar" med en bekant, som arbetar på ett kontor, så hamnade vi i en intressant och livlig arbetsmiljödiskussion.  :)

På ett kontor skulle man minsann både vara och se effektiv ut. Det gjorde man bäst genom att sitta rak i ryggen vid ett traditionellt skrivbord med lådor si och lådor så, med lagom avstånd till bildskärmen och allt det där. OK, inte mig emot som så, för ergonomin är viktig, men goda lösningar behöver inte vara tråkiga. Jag hävdade nämligen bestämt, att arbetet blir så mycket roligare, om man får sitta i en anpassad, bekväm och trivsam miljö och gärna också ibland inta en favoritställning. (Så här oss emellan sagt, så sitter jag ibland här på mitt hemmakontor med fötterna på bordet, men lova att inte berätta det för någon, jag skulle ändå förneka det.)

Nåväl, jag blev sedan så taggad av diskussionen, att jag började leta efter trevliga och flexibla arbetsmiljölösningar på nätet. Det finns faktiskt en hel del! En inspirerande favoritsajt blev Ergoff där jag hittade just den ambitionen som jag efterlyste: Flexibla, bekväma och estetiska lösningar, som uppfyller alla moderna krav på funktion och ergonomiska hjälpmedel och där parterna tillsammans skapar helhetslösningar på plats. Det finns också möjlighet att leasa möbler, vilket i vissa fall ökar flexibiliteten och kan därmed vara ett praktiskt alternativ.

Ja, jag hittade så trevliga stolar, soffor och hyllor i företagets inspirationsgalleri, att jag närapå försökte dyka in i bilderna och börja jobba! Vem kunde tro det?

Vad tycker du är viktigast på en trivsam och fungerande arbetsplats?

ÄTA BÖR VI, MEN VAD..?

Det har nog aldrig tidigare varit så intressant - men ack så svårt - med matvalet som idag! Utbudet i livsmedelsbutikerna är helt enormt och ofta tänker jag: Vem köper och behöver alla varianterna? Men gissningsvis många, för det som inte efterfrågas försvinner nog ganska fort (för att ersättas av någon ny variant).

Sedan har vi det där med alla dieterna, experterna, kändiskockarna, recepten på nätet och i tidningarna, de olika restaurangerna... Rena snurrkarusellen!

Jag har ganska länge varit rätt så förvirrad, men ändå hela tiden en sökare, på väg... och nu tror jag, slutligen, att jag nått målet. Efter att under flera år ha minskat på köttätandet, har jag under det här året slutat helt och faktum är att jag mår så otroligt mycket bättre. I kroppen, samvetet, miljötänket.

Men det ska i sammanhanget sägas, att många restauranger är urusla på vegetariska rätter, trots den växande trenden. Alternativen är ofta fantasilösa och på sin höjd något mer för sakens skull än ambitionen att erbjuda gästen en smaklig upplevelse. Så visar även en undersökning att hälften av lunchrestaurangerna här i stan saknar vegetariska alternativ. Skriver vi inte 2014?

Igår fick jag emellertid en god matupplevelse tillsammans med min sonhustru, då vi besökte en libanesisk restaurang. Där fanns det god mat för alla, från köttätare till veganer, plus att upplevelsen växte ytterligare av det trevliga sällskapet.

MANIPULATION

Vaknade till en gråtrist söndag och kanske är det att skryta, om jag skriver "vaknade"... Ja, då förstår ni läget lite bättre?

Så nu är jag i full färd med att försöka lura mig själv och därmed kanske dig, också...

För ställ dig nu en bra bit från datorn och titta sedan på nedanstående bild på höstlöv. För bättre och säkrare effekt kan du kanske även kisa lite lätt med ögonen och låta fantasin vandra...

Visst ser du en vårlig vitsippsbacke, med inslag av lite annat trevligt?  :)

Det gjorde i alla fall jag! Ska bara publicera detta lite snabbt och sedan ta på mig en blommig klänning.

Dagen är räddad!

 

Den tillåtande kärleken

I milt duggregn promenerade jag idag genom Jönköping. "Harpolekaren och hans son Gunnar" stod troget och lika lättklädda som alltid i Rådhusparken. Själv höll jag paraplyet i ena handen och den andra lätt skyddande över halsen och gick med raska steg...

 

... för idag skulle jag få svar på frågorna "Är kyrkan öppen för alla"? Får HBTQ-personer plats i kyrkan?"

F.d. eleven Emil berättade om sin inte helt raka resa från fanatiskt troende till troende, bärande på en tung och mörk hemlighet; hans homosexuella läggning. Det var en mycket intressant berättelse, som jag inte återger mer i detalj, för det räcker med att konstatera: Ju mer fanatism och absolut säkra svar, desto mindre utrymme finns det för att få vara den man är. Detta gäller självklart inte enbart inom kyrkan.

Idag har Emil "kommit ut" och känner en stor lättnad, då han lyckats skaka av sig de "rådgivare" och krafter, som inte accepterar honom som den fina människa han är.

Dagens föreläsning var endast en i Emils ambition att hjälpa dem, som fortfarande sitter instängda i samma förtvivlans bur, som han själv gjorde för inte så länge sedan.

För inte ska kärlek gruppera, stänga inne, fördöma! Lyckligast är - tror jag - de människor som fått lära sig att både ge och ta och vilka i respekt och öppenhet får växa och inspireras av toleranta och positivt laddade möten med andra. Det är någonstans där den tillåtande kärleken finns.

PÅ EN GAMMAL BÄNK

Av någon anledning har jag alltid lockats av nötta bänkar. Det är så gott som omöjligt att gå förbi en sådan utan att provsitta en stund. De är sällan särskilt sittvänliga, men ändå kan tankar och minnen börja vandra och jag kan bli sittande, länge. Se hur de stressade pressar förbi. Vidare, vidare, med allt snabbare puls. Säkert till stor nytta... eller till ingen nytta alls. Vad vet jag?

Kanske är det de nötta själarnas symfonier som möts där, på en vinddriven bänk? Bak mot bänk, i icke vidare trendriktighet, söker acceptans för fortsatt existens.

Låt dem! Eller hur?

Naturens färgperfektion, oavsett dag och årstid i samstämmig harmoni, trolldom i ständig förändring.

Vinden kelar nästan obemärkt min kind. Ögonlocken faller i njutningens grepp.

Skymningen faller, såsom skymningen ska. Konsensus, enighet. Vackert och stillsamt.

Kulturarv - kloka tankar från förr

I dagens bråttom- och tänk-på-dig-självtid finns det en uppenbar risk att prioritera bort eller förringa den tysta kunskapen i gamla visdomar och berättelser, trots att dessa bildat våra rötter och lagt grunden till våra moral- och umgängesregler. Idag finns det också en beklaglig tendens, att snabbsortera människor in i olika kulturer och fack. Men, är vi inte - innerst inne - tämligen lika, oavsett var och hur vi än slungats i livets lotteri?

I gårkväll var jag på en intressant bokrelease gällande tusenåriga österländska fabler och sägner, ihopskrivna av goda vännen, svenska assyriern Anna Melle. Jag har sedan barndomen varit en storkonsument av gamla europeiska - speciellt nordiska - folksagor. Efter att nu ha läst de flesta av berättelserna i Annas bok, förstärks min övertygelse ytterligare om sensmoralens samstämmighet bland folken.

Folk har i alla tider haft viljan och förmågan att tänka själva och berätta för varandra och därigenom utveckla och vidarebefordra kloka tankar från generation till generation. Men hur är det, finns det en risk att dagens otåliga människa litar för mycket på sekundsnabba digitala appar och sajter och slutar att tänka och berätta själv?

Förhoppningsvis inte, för hur märkligt det än kan verka, så nog är tillbakablickande också ett sätt att växa och se framåt.

Jag tror att det är viktigt att vi tar oss tid att berätta både gamla folksagor och skildringar från vår egen barndom för barn och barnbarn. Inte minst idag, när den tekniska utvecklingen fullkomligt rusar fram, riskerar barnen att bli rotlösa och tappa till och med sitt näraliggande kulturarv. Till förmån för någonting annat, ytligare.

Kom precis att tänka på en väninna, som hade besök av sitt barnbarn från huvudstaden. Flickan ogillade väninnans skrala TV-utbud i sommarhuset. Efter att flickan fått höra, att det minsann inte alltid fanns TV över huvud taget i farmors barndom, replikerade hon snabbt:

- Ojdå, då fick ni klara er ändå då, tur att ni i alla fall hade en iPhone...  

Klockrent.

Jag är så förtjusad

I mitt bostadsområde är vi sex stycken läsglada "tjejer" som träffas en gång i månaden och diskuterar - under enkla men mycket trivsamma förhållanden - någon utvald bok. Senaste bokvalet handlade om August Strindbergs första hustru, Siri von Essen.

Jag ska inte trötta ut er med någon recension av denna i sig intressanta bok, för detta inlägg skulle faktiskt handla om hur förtjusad jag är, vilket här står för en mild beskrivning av kärlek till ordextas.

Fast nu rör jag alldeles ihop kronologin i tankegångarna, för extasen handlar inte, min respekt till trots, om Lena Einhorn, som författat boken om Siri.

För oss i cirkeln var det nämligen ett självklart val att läsa August Strindbergs "En dåres försvarstal" efter berättelsen om Siri. Vi ville så gärna ge August själv en replik i dramat... och som han gör det! Som han gör det! Förtjusad är alltså ordet.

Lämpligt, men märkligt, nog hade ingen av oss sex läst just denna Strindbergsroman tidigare; kanske var det ordet dåre som skrämt. Nåväl, jag skulle kunna använda alla möjliga adjektiv för att beskriva denna jämmerliga kärleksberättelse, som sannerligen inte är någon rosadrypande banalitet. Nej, här spelar mästaren ut hela känslospektrat med strängarna i absolut bästa trim. Alldeles oavsett, om vi kallar Strindberg galen eller geni, så går det inte annat än älska hans ordkonst.

Boken skrevs på franska under åren 1887-88, när han haft en besvärlig äktenskaplig kris med Siri och nog svallar känslorna i och mellan raderna. Denne stridbare man var förvisso känd för att hamna i många och bittra kriser och följaktligen fick han aldrig heller Nobelpriset i litteratur. Däremot fick han folkets insamlade pris strax före sin död. Ett kärleksbevis så gott som något.

Jag undrar, om inte "En dåres försvarstal" är Strindbergs allra bästa bok?

Farligt djur

Igår skrev jag om jakt och idag kan jag inte låta bli att fortsätta lite med samma tema; visserligen jakt av ett helt annat slag. Av hjärtats godhet vill jag idag varna dig, kära läsare, för detta farliga djur som smyger runt i skogen.

Jag är tyvärr inte särskilt bra på att identifiera djur, däremot är jag ruskigt nyfiken. Alltså, vad är detta för djur?

En sak vet jag säkert: Det ser ruttet farligt ut.

Tankar kring dagens jakt

Nej, nej... inte jakten på den försvunna skatten, diamanten, staden eller ens stenen och definitivt inte heller älgen. I stället har jag letat efter rester av den försvunna sommaren. Har alltid rent mentalt så svårt att acceptera när älskade saker bara försvinner och det känns som om de sliter en bit av mig med sig. Efter ett tag vänjer jag mig sedan, men råkar snart ut för nya separationer. Så är ju våra årstidsväxlingar; de skapar både vemod och glädje.

Som väntat blev dagens skörd ganska blandad, allt från blommande rosor i vissa trädgårdar, enstaka prästkragar och maskrosor vid våta vägkanter till fnissande småtjejer - dock inte i badkläder - på Vätterstranden.

Till dagens allra vackraste utser jag emellertid denna lilla färggranna slänt, för den förde mina tankar till en vacker sommargardin, hängande en bit ut från det öppna stugfönstret, någonstans i sommarlandet. Jag kunde nästan höra en surrande fluga som ville komma in och sätta sig på min arm.

På tal om Vättern... Sjön var riktigt vacker idag, trots att nyponbuskarna vid strandkanten till stor del hunnit vissna. Naturens färgpalett var så finstämd - så som endast naturen kan skapa - och kanske kan den hjälpa mig att snabbare komma över till en accepterandefas, så att jag kan sluta med min desperata sommarjakt innan den första snön ligger vit på marken.

Slut på semestern

Tack sommar, välkommen senhöst som snart blir vinter. Antingen vi vill det eller ej.

Vissa tar hur lång semester som helst eller om det nu är skolk som denna blogg drabbats av, vad vet jag. I varje fall har det varit inläggsfritt här en längre tid. Jag förstår verkligen, om den som eventuellt kikar in här förväntar sig någonting spirituellt nu. Men, nej... tanketorka råder fortfarande mitt i våta november.

Jag tänker inte ens försöka  sammanfatta vad som skett eller inte skett här och/eller i världen. Det skulle vara lika spilld kvinnokraft som alla billiga broderier i secondhandbutikerna. Allt har ju rullat på dag efter dag utan mitt skrivande här. Slutsats: Denna är den mest meningslösa blogg som finns.

Men, jag tycker om haikudikter. De är viktiga, i alla fall just då när jag försöker få ihop stavelserna, vilket jag gjorde alldeles nyss.

Senhöst sjunger hest

låter mörkret spinna garn.

Ljuslåga inom mig