Av någon anledning har jag alltid lockats av nötta bänkar. Det är så gott som omöjligt att gå förbi en sådan utan att provsitta en stund. De är sällan särskilt sittvänliga, men ändå kan tankar och minnen börja vandra och jag kan bli sittande, länge. Se hur de stressade pressar förbi. Vidare, vidare, med allt snabbare puls. Säkert till stor nytta... eller till ingen nytta alls. Vad vet jag?
Kanske är det de nötta själarnas symfonier som möts där, på en vinddriven bänk? Bak mot bänk, i icke vidare trendriktighet, söker acceptans för fortsatt existens.
Låt dem! Eller hur?
Naturens färgperfektion, oavsett dag och årstid i samstämmig harmoni, trolldom i ständig förändring.
Vinden kelar nästan obemärkt min kind. Ögonlocken faller i njutningens grepp.
Skymningen faller, såsom skymningen ska. Konsensus, enighet. Vackert och stillsamt.
Varför inte en haiku på detta tema. Orden har du ju redan!
SvaraRaderaKram från Ingrid
Nu ler jag allt lite... Kan kanske bli en tanka, vem vet. :)
RaderaKram tillbaka!
Den näst sista bilden är verkligen höstvacker!
SvaraRaderaTrevlig fredag :-)
Ja, inte sant! Kunde titta på den vyn hur länge som helst och den blev bara vackrare...
RaderaKram