I BEHOV AV GODA RÅD

Ibland saknar jag möjligheten att mata vinterfåglar precis utanför köksfönstret, så som jag kunde göra i villan. Stackars Sotis har ingen egen fågelteater heller nu längre, men han kompenserar bristen genom att ibland titta på kajorna som samlas på grannhusets tak. Men, ingen kaja kan någonsin jämföras med en ettrig blåmes, som kunde ställa sig och stirra rakt in genom köksfönstret. Som tack applåderade Sotis genom att hacka tänder som besatt av demoner.

Vår förening gillar fåglar, men tillåter inte - av självklara skäl - fågelmatning på balkongerna. Däremot finns det många matanordningar utmed tomten, så nu har jag faktiskt ändå köpt solrosfrön. Det viktigaste är faktiskt att ge fåglarna mat, inte att jag ser dem precis utanför.

Ser ni, förresten, blåmesen i bilden?

Men sedan måste vi få skämma bort oss själva lite också. Faktum är, att jag känner fortfarande doften av lussebullar efter gårdagskvällens spontana bak och inte nog med det, jag känner smaken i munnen, också. Hm, flerfaldigt, om jag skulle vara ärlig...

Jag är kanske inte direkt känd som den mesta bakkonstnären, men även om jag säger det själv, så blev årets lussebullar vansinnigt goda. Gjorde degen lite annorlunda än tidigare, med kall vätska och två långsamma jäsningar. Bakade ut lite olika sorters bullar och alla blev så luftiga och fina.

Så nu har jag en viktig fråga: Hur ska jag kunna låta bli bullarna, så att jag slipper baka en gång till före jul? Vad föreslår ni? Lås eller vakt med gevär vid frysen?