Mörka skogens magi

Julen är firad, med allt vad det innebär av lite för mycket av allt. Nej, förresten, inte för mycket... bara mycket.  :)

Nu vilar jag ut och tittar på en bild jag tog igårkväll hos en god vän på landet. I sin enkelhet är bilden så fin och får åtminstone mina tankar i rörelse:

Mörka skogens magi i vinterskrud, en stilla afton i slutet av december och jag får så motstridiga känslor. Jag älskar och jag hatar. Samtidigt. Känner så intensivt hur nära varandra dessa motpoler faktiskt ligger, inom det känsliga bältet uti i min kropp.

Är det som det ska?

Mina ögon ser. De ser skönheten i Vinterkungens skickliga hantverk. Men hur kan denne härskare bjuda på något så estetiskt tilltalande, samtidigt som han tjuvnyper mig fräckt i tårna och biter mig elakt i kinden?

Är denne kontrasternas konung i själva verket en Livets budbärare? Du ska vara glad, men du ska också prövas.

Jag hör hans hesa varningsrop: Se på mig och drick av min orörda skönhet... och precis när jag är i kulmen av njutningen, så väser han: Kom ej för nära och bli varse om dina gränser, för du kan slukas av mörkrets garner och dina ben sjunka djupt in i markens mjuka kyla.

Javisst, jag böjer mig, trots att mjuk kyla i sig äger en motsägelse.

Inom mig sjunger fortfarande barnens glädjetjut från julfirandets fröjder och tungan och magen delar ett gemensamt minne från samma fest.

Nu ska det festas igen.

Bara några steg uppför en halkig stig. Där väntar en kväll med varma hjärtan och där bryter vi bröd tillsammans. 

Värmen har åter besegrat kylan.