Jag - en upphöjd person

När du läser dessa rader, så är det viktigt att känna till, att jag känner mig ganska omtumlad och förvirrad. Min tidigare så tydligt enkla identitet har kommit i gungning och jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är längre.

Nu blev väl även du förvirrad? Nå, låt mig få berätta:



Det började med en trevlig promenad neråt lilla Huskvarnaån. Grönskan i träd, buskar och gräs brakade i alla sina nyvunna gröna nyanser, blommorna ackompanjerade med skiftande kulörer - alla lika välstämt matchade in i helheten - och så fåglarna...! Ja, fåglarna var bara så gudomliga och många.

Självklart njöt jag oerhört och berördes högt av allt detta. Som om befann jag mig mitt i en otrolig vårfest...

Det var då jag upptäckte det!

Jag som inte tycker särskilt mycket om att befinna mig i centrum, märkte att träden visade mig en otrolig hyllning. Undra på att jag blev förvirrad. Efter ett tag, fortfarande lite motvilligt, började jag emellertid känna mig som en prominent person. Lite åt drottninghållet, så där, tro mig eller ej.



Men det var väl inte så konstigt, för ni ser själva på bilderna; helt uppenbart gör träden vågen för mig!

Självklart började jag fundera på anledningen, men kom inte på något speciellt. Ingen hitlåt på listorna och inga mål i någon match heller. Kanske var det bara ett uppförstorat rykte om någonting som flugit omkring med vindarna? Så måste det varit.

Men känslan och upplevelsen!

Kulmen blev sedan detta hyperartiga träd som alldeles dödsföraktande gjorde en enorm hovbugning och bockade så djupt, att det nästan bröt ryggen och dränkte näsan i det vårkalla åvattnet.

Detta blev bara för mycket.

*     *     *

Nej, jag är nog inget ämne för ett kungligt leverne, för detta bockande och jublande började kännas alltmer olustigt. Jag gick och satte mig på en halvmurken stubbe vid åkanten och började fundera på hur jag återigen skulle kunna bli den gamla enkla flickan. Mer därom i nästa inlägg.

Spännande eller hur?  :)

Det bor en rishög i mig

Det där är bara en helt vanlig rishög, sådana har vi gott om i skogen. De förfular och ställer till det... eller hur är det?

Nej då, inte alls! Vissa av dem är till och med riktigt trevliga, särskilt om de kantas av skogsblommor. Dessutom erbjuder de fina livsbetingelser för många av skogens djur.

Kom att tänka på, att jag faktiskt ofta känner någon form av systerskap med rishögarna. Denna närhet är särskilt tydlig på morgnarna, när håret står risigt rakt upp och ögonen stirrar förvirrat i badrumsspegeln. 

- Vad är det där för filur som kommit hit under natten? Ibland hinner jag ställa frågan, innan insikten om att det faktiskt är jag själv klarnat.

Men, som sagt, nu vet vi att även rishögar kan vara vackra, bara man ser med tillåtande, kärleksfulla ögon på dem.

Innan det är för sent

Magnolia, min magnolia,
nu är du här,
du min skönaste vårdröm,
mina ögons blommande ädelsten.
Du i mitt hjärta.

Ungefär så känner jag när jag ser en blommande magnolia. Vid den här tiden inkluderar jag vissa gator i promenaderna för att få en titt på vårfavoriten. Det finns ett antal att välja på här.

Idag fick det bli den här rosa skönheten, med Huskvarnabergen i bakgrunden. Mycket vackrare än så kan det knappast bli.

Tyvärr blommar magnolian ut alldeles för snabbt, så då är det viktigt att njuta av den innan det är för sent. Ett sätt att förlänga njutningen, åtminstone delvis, är att med kamerans hjälp ta med sig hem några av blommorna. Idag delar jag dessutom generöst med mig av blommorna, så var så god, kära bloggläsare.

Allt kan hända kring Valborg

Sköna maj... javisst, i varje fall i almanackan. I verkligheten ligger dimman/diset tätt över nejden. Vättern är borta liksom grannhusen - bortsett från de allra närmaste.

Det blev inte heller någon majbrasa med vårsånger för min del. Ett riktigt hällregn i kombination med hårda, piskande vindar under sena eftermiddagen hjälpte till att fatta beslutet att stanna inomhus. Ovanligt gott och ombonat för att vara Valborgsmässoafton, alltså.

Desto gladare var jag, att promenaden lite tidigare under dagen blev av. Särskilt trevligt var det att bli uppvaktad av dessa eleganta herrar med glansiga kepsar och vackra halsringar. Faktum är att de började duellera och jag är säker på att det var om mig. Under Valborg är det mesta möjligt, fortfarande.  :)

Körsbärslunden vid Mjölkafållan var en oas i blom. Frågan är hur träden ser ut idag, efter gårdagens störtregn? Med facit i hand syns det tydligt på himlen, att ett oväder är på ingång, förresten...

På Esplanaden i centrum blommar det i överflöd just nu. Blev sittande en god stund på en bänk och lät ögonen vandra från blomma till blomma.

Orange verkar vara populärt i vår. Märkte det även när jag var och tittade på vårkläder för ett par dagar sedan. Inte för att jag är så mycket för mode och sånt, men det blev i varje fall ett par nya brallor och en tunika i trendfärgen. Garderoben var "tom" nämligen.

Trendiga tulpaner fanns det också gott om. Plattan längst framme är till minne av Björn Afzelius, bygdens son.

Där får denna trendiga kvinna sätta punkt för idag och börja tänka på frukosten. Lite senare blir det ett födelsedagsfirande i familjekretsen. I orange.  :)

Trevlig start på månaden maj!

HATADE ELEGANSER

Träffade på dessa skönheter igår, när jag var på väg till en lunchträff. Jag tycker att de är så otroligt eleganta och vackra att titta på. Naturens under, bland så många andra.

Jo, jag vet... många hatar dessa stora gäss! De "bajjar" ju... samma behov som vi alla djur har. Men människan, den utan konkurrens absolut värsta nedskräparen av alla levande varelser på denna planet, vill bestämma över alla andra. Döda dem, jaga och släng dem på grillen, ropar man.

Jag ställer mig nog på gässens sida, de har samma rätt till livets under som vi. Dessutom bryts ju deras utsläpp snabbt ner på ett naturligt sätt, vilket inte metall- och plastskräp, cigarettfimpar och liknande gör. För att då inte tala om alla industri- och oljeutsläpp...  

ROSENRIPS

Samma under varje vår: Det grönskar och blommar så underbart i hela naturen just nu, så det gör nästan lite ont i hjärtat av den stigande hänförelsen.

Så blommar det även på vår gård, där jag har beundrat en buske lite extra intensivt. Samtidigt har jag varit lite smått frustrerad, eftersom jag inte vetat vad denna underbara skönhet heter.

Efter lite envishet fick jag emellertid nu reda på att busken heter Rosenrips (Ribes sanguineum) och att dess vackra klasar är en viktig matkälla för de första humlorna och bina. Senare kommer de ganska små, blåsvarta bären, vilka inte är människoföda, men uppskattas däremot mycket av fåglarna.

Tänk vad Google kan... och nu kan även vi.

KAN DU HJÄLPA MIG?

Det blir inte alltid som planerat... Det fick jag uppleva ytterligare en gång idag, när det tänkta födelsedagskalaset fick skjutas fram på grund av magsjuka hos ett barnbarn. Tråkigt, men sådant händer.

Så då fick jag helt plötsligt en helt oplanerad eftermiddag. På något sätt lyckades jag vinna matchen mot latmasken och gav mig ut i skogen. 

Det var förvisso inte vilken skog som helst i dessa dagar! Markens vita sippmatta var fullkomligt bedårande, så det var bara att sätta sig på en stubbe och låta ögonen vandra. Grönskan var också redan mycket tydlig bland de yngre träden, däremot verkade de gamla ekarna avvakta och tycka att hets är hets och helt onödigt. Men, snart.. mycket snart kommer även ekarna att ta fram sommarkostymen.

Mitt i alla vitsipporna lyste gullpudran som ett pikant inslag vid en liten bäck som söker sig ringlande igenom skogspartiet.

Kanske inte vackrast i skogen, men helt klart det mest spännande blev ändå dessa två varelser, som såg ut att utöva någon form av rituell dans, till ackompanjemang av några entusiastiska fåglar. Jag smög försiktigt fram, stannade till och tittade med stora ögon ett tag, men sedan började jag tänka... Vad ääär det för varelser?! För tänk, om de kan bli farliga! Klokt nog, gjorde jag mig snabbt så liten och osynlig som möjligt och tassade sedan ljudlöst därifrån.

Ja, faktum är att jag darrar lite fortfarande... Är det någon som kan artbestämma dessa?