2014-11-15

Den tillåtande kärleken

I milt duggregn promenerade jag idag genom Jönköping. "Harpolekaren och hans son Gunnar" stod troget och lika lättklädda som alltid i Rådhusparken. Själv höll jag paraplyet i ena handen och den andra lätt skyddande över halsen och gick med raska steg...
 

... för idag skulle jag få svar på frågorna "Är kyrkan öppen för alla"? Får HBTQ-personer plats i kyrkan?"

F.d. eleven Emil berättade om sin inte helt raka resa från fanatiskt troende till troende, bärande på en tung och mörk hemlighet; hans homosexuella läggning. Det var en mycket intressant berättelse, som jag inte återger mer i detalj, för det räcker med att konstatera: Ju mer fanatism och absolut säkra svar, desto mindre utrymme finns det för att få vara den man är. Detta gäller självklart inte enbart inom kyrkan.

Idag har Emil "kommit ut" och känner en stor lättnad, då han lyckats skaka av sig de "rådgivare" och krafter, som inte accepterar honom som den fina människa han är.

Dagens föreläsning var endast en i Emils ambition att hjälpa dem, som fortfarande sitter instängda i samma förtvivlans bur, som han själv gjorde för inte så länge sedan.


För inte ska kärlek gruppera, stänga inne, fördöma! Lyckligast är - tror jag - de människor som fått lära sig att både ge och ta och vilka i respekt och öppenhet får växa och inspireras av toleranta och positivt laddade möten med andra. Det är någonstans där den tillåtande kärleken finns.

6 kommentarer:

  1. Min uppfattning är att kyrkan, oavsett samfund eller sekt, sällan är stöttande när någon "avviker" från det normala. Så jag kan förstå att det är en tuff tillvaro för många...

    Ha en bra kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I många fall behöver kyrkans företrädare försöka öka sin tolerans, men det finns också de som tillämpar ganska stor öppenhet och förståelse. Fick en ganska god bild idag.

      Ska bli en lugn kväll. :)

      Radera
  2. Så roligt med ett livstecken från dig! :)

    Det måste ha varit väldigt intressant att lyssna på honom. Ändå kan man nog inte till 100% förstå hur det har varit eftersom man inte upplevt det själv. Jag har tyvärr samma bild av kyrkan som Znogge här ovan, oavsett religion, att man är väldigt snabb på att döma och utesluta det som faller utanför normen. Mycket kloka ord från dig, själv blir jag mest vääldigt arg.

    Ha det gott, Aila!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även kyrkan består av individer, det får vi inte glömma bort. Därmed finns det fördomar både inom och utanför kyrkan. Det viktigaste, som jag ser det, är att det pågår öppna diskussioner om dessa viktiga saker. Då finns det möjlighet till positiv utveckling.

      Trevligt att höra från dig också!

      Radera
  3. Så är dessvärre min uppfattning också, såsom både Znogge och Pumita skriver, men förhoppningsvis så blir det bättre vad tiden lider. Bra är att det finns folk som delar med sig av sina erfarenheter, liksom Emil gjorde. Kunskap är makt i de flesta sammanhang och kärlek kan inte stängas inne. tack för att du delade med dig Aila!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Information och gemensamma diskussioner är ett steg åt rätt håll. Som lärare håller jag alltid med om kunskapens betydelse. :)

      Radera

Tack för din kommentar!