"Dubbelt så dyrt"

5,2 miljarder blev priset på de knappa sju kilometer Tvärbana mellan Alvik och Solna, vilket ger ett pris på 800 miljoner per kilometer. Skattebetalarna grimaserar illa men måste betala. Låt oss hoppas att åtminstone resenärerna blir nöjda.

Det sägs att priset är dubbelt så högt jämfört med spårvagnsprojekt ute i Europa.

Är vi dubbelt så bra i kvalitet? Eller är vi bara dubbelt så dyra? Dubbelt så ansvarslösa?

Jag har noterat att allt, ständigt, blir så mycket dyrare än beräknat och frågan är vad de som kostnadsberäknar håller på med? Kan de inte räkna eller vågar de inte..? Detta gäller inte enbart i Stockholm.

För mig osar det här SL-projektet, liksom många andra projekt, ett totalt ansvarslöst och okunnigt beteende hos de inblandade. Ingen som helst markkontakt.

SL:s årsredovisningar visar att kostnaderna för kollektivtrafiken i Stockholm nästan fördubblats på mycket kort tid. På samma sätt galopperar låneskulden. Däremot har väl inte pålitligheten fördubblats?

Hur kommer priset på SL-kortet att påverkas? Någon måste ju betala! Vad händer?

Vad händer med de ansvariga? Högre löner, gissningsvis!

Men, men... vi får svälja och ta det lugnt. Nu smids det nämligen nya planer och allt kommer att bli så bra, så bra. Nya skattemiljoner kommer att rulla i Almedalen, där politikereliten, lobbyisterna och andra smörstekta sparvar kommer att flaxa omkring i den svindlande löfteskarusellen. Definitivt inte mycket markkontakt där heller, vad jag förstått. Den ständigt pågående valrörelsen står Gud bevars som vägvisare till galenskapen.

Ibland är jag mycket fundersam och frågar mig hur detta land ändå kan fungera så pass bra som det gör! Hur skulle det inte kunna vara, om... 

Nej, nu ska jag ut och leka och hämnas! På det arma ogräset i mina rabatter. Jag kommer att vara skoningslös och rycka upp både hundkex, åkervinda och annan styggelse och låtsas att de suttit på vissa beslutande stolar, med höga löner och fallskärmar. Fantasi är en gudagåva.

DN 1 2 3 4 SvD I

En dag med endast själslig nytta

Det blev en mycket trevlig dag idag, utan att jag gjort någon som helst nytta i traditionell, dvs lutheransk, mening. Det blev endast själslig påfyllning.

Vädret har varit närmast perfekt, bortsett från en liten eftermiddagsskur, men nu mulnar det på och det finns en överhängande risk för påfyllning av svensk sommartradition. Tittade precis på radarbilden...  :)

Nåväl, men nu skulle jag faktiskt hålla mig till det själsliga i detta inlägg.

Dagen började med en lugn frukost och sedan blev det fika och trevlig samvaro med en god väninna i en skön  miljö bland rosenknoppar och annat vackert på Rosenlunds Rosarium. Det blåste småbusiga sommarvindar från innanhavet Vättern, men vi hittade en skön sittplats där livet kändes så gott.

Vi strosade sedan runt och sniffade på en och annan rosenblomma och till och med jag som är känslig för starka dofter kunde njuta av de allra flesta. Sommarvinden såg vänligt nog till att skingra väldoften långt utanför mina näsborrar.

Vi slutade samvaron med en promenad utmed Vätterstranden. Kameran fick jobba och jag visar några glimtar från allt det själspåfyllande jag varit med om idag.

Bonsaitall

Du ska veta att den här tallen inte är precis vilken tall som helst! Den växer på en stenig udde vid norra Vättern och finns beskriven redan på 1800-talet.

Det känns ganska otroligt att tänka hur detta lilla träd klarat sin karga levnad under alla dessa år trots stormar och andra påfrestningar. Något överflöd av näring har den förvisso inte haft tillgång till utan den har vuxit långsamt, nästan som i kruka... alltså som en bonsai.

"Ensam är stark" är ett gammalt talesätt, kanske är det detta denna vackra bonsaitall försöker bevisa med sin enkla skönhet.

I

Minisemester är guld

Räkna de lyckliga stunderna blott är en 40-talsfilm som jag faktiskt aldrig har sett, men Jules Sylvains musik med samma namn har jag hört, men minns inte mer av texten än själva rubriken. Men det spelar faktiskt ingen roll i det här sammanhanget, eftersom det är budskapet i rubriken jag ville få fram idag: Vi ska minnas de lyckliga stunderna, bara lära av våra svårigheter.

Barn har en underbar förmåga att uppskatta nuet som jag tror att vi äldre har mycket att lära av. Medan de vuxna klagar och gnäller, leker barnen glatt vidare. För dem är vädret alltid det rätta, liksom det mesta i tillvaron. Tills de börjat ta efter de vuxnas beteende.

Många av dagens vuxna har sådana krav på perfektion och prestation att redan den minsta motgången ofta påverkar deras lyckokänsla. Det gör också vetskapen om att några andra har uppnått mer i den ständiga konkurrensen som livet blivit för allt fler.

Varför inte koppla av och njuta av det vi har i stället för att deppa över något vi saknar? Det gäller inte minst nu i semestertider. Idag när jag var ute och handlade hörde jag två par diskutera semester vid fruktdisken.

Fru i par I, kvittrande, lite självmedvetet:

- Vi ska åka på en fin kryssning i norska fjordar upp till Kirkenes, Hurtigruten ni vet. Nästan två veckor blir det och det är ganska dyrt men det ville vi unna oss. Det ska bli sååå underbart, för vi ska ha utsideshytt också så att vi ser.... Bla-bla-blaa...

Fru i par II, mindre kvittrande, snarare lite ansträngt:

- Det låter skönt för er...

- Jaaaaaaaaa, vad ska niiii göra då under semestern? fortsatte fru I.

- Nja, alltså vi har inte riktigt bestämt oss ännu... och det hördes på rösten att det nog inte skulle bli några större beslut där.

Bla-bla-blaa fortsatte mannen i par I vidare med vad man måste, hur skönt och så vidare, men jag hörde inte mer utan fick vidare till fiskdisken och tänkte på vilka fina statusuppdateringar fru I kommer att göra på Facebook i sommar.   :)

Den där sortens samtal är nästan som en OS-final. Där krönas vinnare och förlorare... om man nu inte hör till gruppen som är nöjd med livet utan att delta i några tävlingar alls.

Själv har jag precis kommit hem från minisemester upp till norra Vättern, där en väninna och jag hälsade på goda vänner på en vacker udde.

Bilden visar att resan dit var mycket givande! Vi passerade många otroligt vackra blommande fält och spännande platser som Gränna, Vadstena, Motala och Askersund. Givetvis stannade vi till, strosade runt, fikade och hade det allmänt gott. Det allra bästa var att SMHI faktiskt hade gett fel prognos, men denna gång åt rätt håll. Fel, men rätt alltså!

En liten tur kan, faktiskt, vara guld, tro mig! Inte behöver jag varken utsideshytt eller stjärnhotell för att känna mig lycklig i sommar.

Har precis klippt min eländiga gräsmatta med en handjagare, det är faktiskt guld, det också. Eller i alla fall silver. Vilka biceps denna kvinna kommer att få.  :)
I

Koppla av: Vädret blir aldrig rätt!

Vädret har det då inte lätt, för det är fel oavsett hur det är. Redan på morgonen finns det alltid några som muttrar, oavsett om det är regn eller sol.

- Nej, nu regnar det... vi som skulle sitta ute och grilla med våra vänner!

- Nej dj...! Nu skiner den f-de solen igen..! Skörden torkar bort alldeles!

- Jag blir så deprimerad av detta väder!

- Jag klarar inte en timme till i denna hetta!

Repliker av det där slaget hörs ständigt, överallt.

SMHI i sin tur kämpar på och försöker ge timme-för-timme-prognoser, så att alla bortskämda ska veta om de ska ha jacka Si eller skor Så på sig, men SMHI luras rätt ofta. Prognoserna haltar betänkligt ibland och inte bara den överraskade massan med fel skor klagar, utan även regeringen morrar.

- 85 procent rätt ska det vara! 

Fast frågan är, om regeringens egna prognoser är så mycket bättre?

Bortsett från verkligt extremväder - och då menar jag inte enligt kvällspressens definitioner, då allt är extremväder -  tycker jag att vädret egentligen är bra, oavsett... Vad skulle folk annars klaga på? Det är mycket bättre att klaga av sig på vädret än på varandra, chefen eller grannen.

Faktum är att de flesta lever i någon sorts märklig väderneuros, med diffusa ideal i huvudet som därmed framkallar ett ständigt missnöje. Kanske är vädergnället egentligen uttryck för något annat, allvarligare?

Är det inte mycket bättre att koppla av och försöka göra det bästa av situationen och anpassa sig?

Man kan ju alltid ägna sig åt att studera diverse väderstatistik, som tydligt visar att det i alla tider funnits rika möjligheter till klagomål. Väder av olika slag har det alltid funnits; det har regnat och stormat och efter ovädret blev det alltid sol. 

För vissa innebär anpassningen att man vid regn rusar till närmaste resebyrå och köper första bästa  resa ner till Medelhavet och betalar det hastigt ökade priset. Väl på avresedagen kommer det att vara underbart väder här hemma och alldeles för tokhett där nere. Men so what!

DN 1 2 3 4 I GP

Vad är väl en bal på slottet?

Fick ett meddelande för några timmar sedan att dottern landat lyckligt på Fiji, för henne världens paradis. Det känns givetvis som en lättnad för det alltid lika oroliga modershjärtat att veta att hela den långa resan gått bra.

Mindre bra är däremot relationen mellan vädret här hemma, med 10 grader och timmar av regn (vilket kommer att avlösas av timmar av regn), och så vädret på Fiji.

Bilderna borde räcka för att illustrera skillnaden. Suva 23-25 grader och solglimtar, pooler och skönt hav.

Ja, ja... vad är väl en bal på slottet?

Tur att jag äger förmågan att glädja mig å andras vägnar...   :)

I

Hur bli en bättre skribent?

Gissningsvis är alla vi som bloggar åtminstone i någon mån intresserade av att skriva och drömmer om att utvecklas till bättre skribenter. Det tror jag faktiskt att vi kan bli genom att praktisera skrivande i olika former, men en snabbare väg att bli bättre kan vara att ta råd av andra, professionella, skribenter. Därför blev jag mycket glad när jag via Booked fick ett friexemplar av den relativt nya tidskriften Skriva.

Idag råder det ett helt perfekt väder för läsning, eftersom gråregnet - det som i kvällspressen så ödesdigert kallades extremregnet - duggar så envist utanför. Hur extremt detta är, vet jag inte... Det är väl bara en naturlig fortsättning på den svenska midsommaren? Men man kan vara glad i alla fall.  :)

Jo, det aktuella numret av Skriva innehåller en mängd värdefulla tips för alla med skrivarambitioner, bland annat en deckarskola och tips om hur man skapar en fängslande intrig. Det finns också en artikel om hur man kan tjäna pengar på sin blogg, om man nu har sådana tankar.

Om jag nu skulle ge några omdömen på själva tidningen, så har den fortfarande utrymme för att växa i innehåll och utformning, precis som vi presumtiva skribenter har. Det absolut värsta med tidningen är emellertid odören! Den luktar så starkt att jag (som lider av sensorisk hyperreaktivitet) får huvudvärk av den! Jag får helt enkelt vädra den ordentligt så fort det har slutat att regna innan jag kan fördjupa mig på allvar i innehållet.

Ingen vet hur duktig jag kommer att bli, efter att ha tagit till mig alla de goda råden! Kanske läser du just nu rader av en blivande Nobelprisvinnare.

DN 1 GP