"Dubbelt så dyrt"

5,2 miljarder blev priset på de knappa sju kilometer Tvärbana mellan Alvik och Solna, vilket ger ett pris på 800 miljoner per kilometer. Skattebetalarna grimaserar illa men måste betala. Låt oss hoppas att åtminstone resenärerna blir nöjda.

Det sägs att priset är dubbelt så högt jämfört med spårvagnsprojekt ute i Europa.

Är vi dubbelt så bra i kvalitet? Eller är vi bara dubbelt så dyra? Dubbelt så ansvarslösa?

Jag har noterat att allt, ständigt, blir så mycket dyrare än beräknat och frågan är vad de som kostnadsberäknar håller på med? Kan de inte räkna eller vågar de inte..? Detta gäller inte enbart i Stockholm.

För mig osar det här SL-projektet, liksom många andra projekt, ett totalt ansvarslöst och okunnigt beteende hos de inblandade. Ingen som helst markkontakt.

SL:s årsredovisningar visar att kostnaderna för kollektivtrafiken i Stockholm nästan fördubblats på mycket kort tid. På samma sätt galopperar låneskulden. Däremot har väl inte pålitligheten fördubblats?

Hur kommer priset på SL-kortet att påverkas? Någon måste ju betala! Vad händer?

Vad händer med de ansvariga? Högre löner, gissningsvis!

Men, men... vi får svälja och ta det lugnt. Nu smids det nämligen nya planer och allt kommer att bli så bra, så bra. Nya skattemiljoner kommer att rulla i Almedalen, där politikereliten, lobbyisterna och andra smörstekta sparvar kommer att flaxa omkring i den svindlande löfteskarusellen. Definitivt inte mycket markkontakt där heller, vad jag förstått. Den ständigt pågående valrörelsen står Gud bevars som vägvisare till galenskapen.

Ibland är jag mycket fundersam och frågar mig hur detta land ändå kan fungera så pass bra som det gör! Hur skulle det inte kunna vara, om... 

Nej, nu ska jag ut och leka och hämnas! På det arma ogräset i mina rabatter. Jag kommer att vara skoningslös och rycka upp både hundkex, åkervinda och annan styggelse och låtsas att de suttit på vissa beslutande stolar, med höga löner och fallskärmar. Fantasi är en gudagåva.

DN 1 2 3 4 SvD I

En dag med endast själslig nytta

Det blev en mycket trevlig dag idag, utan att jag gjort någon som helst nytta i traditionell, dvs lutheransk, mening. Det blev endast själslig påfyllning.

Vädret har varit närmast perfekt, bortsett från en liten eftermiddagsskur, men nu mulnar det på och det finns en överhängande risk för påfyllning av svensk sommartradition. Tittade precis på radarbilden...  :)

Nåväl, men nu skulle jag faktiskt hålla mig till det själsliga i detta inlägg.

Dagen började med en lugn frukost och sedan blev det fika och trevlig samvaro med en god väninna i en skön  miljö bland rosenknoppar och annat vackert på Rosenlunds Rosarium. Det blåste småbusiga sommarvindar från innanhavet Vättern, men vi hittade en skön sittplats där livet kändes så gott.

Vi strosade sedan runt och sniffade på en och annan rosenblomma och till och med jag som är känslig för starka dofter kunde njuta av de allra flesta. Sommarvinden såg vänligt nog till att skingra väldoften långt utanför mina näsborrar.

Vi slutade samvaron med en promenad utmed Vätterstranden. Kameran fick jobba och jag visar några glimtar från allt det själspåfyllande jag varit med om idag.

Bonsaitall

Du ska veta att den här tallen inte är precis vilken tall som helst! Den växer på en stenig udde vid norra Vättern och finns beskriven redan på 1800-talet.

Det känns ganska otroligt att tänka hur detta lilla träd klarat sin karga levnad under alla dessa år trots stormar och andra påfrestningar. Något överflöd av näring har den förvisso inte haft tillgång till utan den har vuxit långsamt, nästan som i kruka... alltså som en bonsai.

"Ensam är stark" är ett gammalt talesätt, kanske är det detta denna vackra bonsaitall försöker bevisa med sin enkla skönhet.

I

Minisemester är guld

Räkna de lyckliga stunderna blott är en 40-talsfilm som jag faktiskt aldrig har sett, men Jules Sylvains musik med samma namn har jag hört, men minns inte mer av texten än själva rubriken. Men det spelar faktiskt ingen roll i det här sammanhanget, eftersom det är budskapet i rubriken jag ville få fram idag: Vi ska minnas de lyckliga stunderna, bara lära av våra svårigheter.

Barn har en underbar förmåga att uppskatta nuet som jag tror att vi äldre har mycket att lära av. Medan de vuxna klagar och gnäller, leker barnen glatt vidare. För dem är vädret alltid det rätta, liksom det mesta i tillvaron. Tills de börjat ta efter de vuxnas beteende.

Många av dagens vuxna har sådana krav på perfektion och prestation att redan den minsta motgången ofta påverkar deras lyckokänsla. Det gör också vetskapen om att några andra har uppnått mer i den ständiga konkurrensen som livet blivit för allt fler.

Varför inte koppla av och njuta av det vi har i stället för att deppa över något vi saknar? Det gäller inte minst nu i semestertider. Idag när jag var ute och handlade hörde jag två par diskutera semester vid fruktdisken.

Fru i par I, kvittrande, lite självmedvetet:

- Vi ska åka på en fin kryssning i norska fjordar upp till Kirkenes, Hurtigruten ni vet. Nästan två veckor blir det och det är ganska dyrt men det ville vi unna oss. Det ska bli sååå underbart, för vi ska ha utsideshytt också så att vi ser.... Bla-bla-blaa...

Fru i par II, mindre kvittrande, snarare lite ansträngt:

- Det låter skönt för er...

- Jaaaaaaaaa, vad ska niiii göra då under semestern? fortsatte fru I.

- Nja, alltså vi har inte riktigt bestämt oss ännu... och det hördes på rösten att det nog inte skulle bli några större beslut där.

Bla-bla-blaa fortsatte mannen i par I vidare med vad man måste, hur skönt och så vidare, men jag hörde inte mer utan fick vidare till fiskdisken och tänkte på vilka fina statusuppdateringar fru I kommer att göra på Facebook i sommar.   :)

Den där sortens samtal är nästan som en OS-final. Där krönas vinnare och förlorare... om man nu inte hör till gruppen som är nöjd med livet utan att delta i några tävlingar alls.

Själv har jag precis kommit hem från minisemester upp till norra Vättern, där en väninna och jag hälsade på goda vänner på en vacker udde.

Bilden visar att resan dit var mycket givande! Vi passerade många otroligt vackra blommande fält och spännande platser som Gränna, Vadstena, Motala och Askersund. Givetvis stannade vi till, strosade runt, fikade och hade det allmänt gott. Det allra bästa var att SMHI faktiskt hade gett fel prognos, men denna gång åt rätt håll. Fel, men rätt alltså!

En liten tur kan, faktiskt, vara guld, tro mig! Inte behöver jag varken utsideshytt eller stjärnhotell för att känna mig lycklig i sommar.

Har precis klippt min eländiga gräsmatta med en handjagare, det är faktiskt guld, det också. Eller i alla fall silver. Vilka biceps denna kvinna kommer att få.  :)
I

Koppla av: Vädret blir aldrig rätt!

Vädret har det då inte lätt, för det är fel oavsett hur det är. Redan på morgonen finns det alltid några som muttrar, oavsett om det är regn eller sol.

- Nej, nu regnar det... vi som skulle sitta ute och grilla med våra vänner!

- Nej dj...! Nu skiner den f-de solen igen..! Skörden torkar bort alldeles!

- Jag blir så deprimerad av detta väder!

- Jag klarar inte en timme till i denna hetta!

Repliker av det där slaget hörs ständigt, överallt.

SMHI i sin tur kämpar på och försöker ge timme-för-timme-prognoser, så att alla bortskämda ska veta om de ska ha jacka Si eller skor Så på sig, men SMHI luras rätt ofta. Prognoserna haltar betänkligt ibland och inte bara den överraskade massan med fel skor klagar, utan även regeringen morrar.

- 85 procent rätt ska det vara! 

Fast frågan är, om regeringens egna prognoser är så mycket bättre?

Bortsett från verkligt extremväder - och då menar jag inte enligt kvällspressens definitioner, då allt är extremväder -  tycker jag att vädret egentligen är bra, oavsett... Vad skulle folk annars klaga på? Det är mycket bättre att klaga av sig på vädret än på varandra, chefen eller grannen.

Faktum är att de flesta lever i någon sorts märklig väderneuros, med diffusa ideal i huvudet som därmed framkallar ett ständigt missnöje. Kanske är vädergnället egentligen uttryck för något annat, allvarligare?

Är det inte mycket bättre att koppla av och försöka göra det bästa av situationen och anpassa sig?

Man kan ju alltid ägna sig åt att studera diverse väderstatistik, som tydligt visar att det i alla tider funnits rika möjligheter till klagomål. Väder av olika slag har det alltid funnits; det har regnat och stormat och efter ovädret blev det alltid sol. 

För vissa innebär anpassningen att man vid regn rusar till närmaste resebyrå och köper första bästa  resa ner till Medelhavet och betalar det hastigt ökade priset. Väl på avresedagen kommer det att vara underbart väder här hemma och alldeles för tokhett där nere. Men so what!

DN 1 2 3 4 I GP

Vad är väl en bal på slottet?

Fick ett meddelande för några timmar sedan att dottern landat lyckligt på Fiji, för henne världens paradis. Det känns givetvis som en lättnad för det alltid lika oroliga modershjärtat att veta att hela den långa resan gått bra.

Mindre bra är däremot relationen mellan vädret här hemma, med 10 grader och timmar av regn (vilket kommer att avlösas av timmar av regn), och så vädret på Fiji.

Bilderna borde räcka för att illustrera skillnaden. Suva 23-25 grader och solglimtar, pooler och skönt hav.

Ja, ja... vad är väl en bal på slottet?

Tur att jag äger förmågan att glädja mig å andras vägnar...   :)

I

Hur bli en bättre skribent?

Gissningsvis är alla vi som bloggar åtminstone i någon mån intresserade av att skriva och drömmer om att utvecklas till bättre skribenter. Det tror jag faktiskt att vi kan bli genom att praktisera skrivande i olika former, men en snabbare väg att bli bättre kan vara att ta råd av andra, professionella, skribenter. Därför blev jag mycket glad när jag via Booked fick ett friexemplar av den relativt nya tidskriften Skriva.

Idag råder det ett helt perfekt väder för läsning, eftersom gråregnet - det som i kvällspressen så ödesdigert kallades extremregnet - duggar så envist utanför. Hur extremt detta är, vet jag inte... Det är väl bara en naturlig fortsättning på den svenska midsommaren? Men man kan vara glad i alla fall.  :)

Jo, det aktuella numret av Skriva innehåller en mängd värdefulla tips för alla med skrivarambitioner, bland annat en deckarskola och tips om hur man skapar en fängslande intrig. Det finns också en artikel om hur man kan tjäna pengar på sin blogg, om man nu har sådana tankar.

Om jag nu skulle ge några omdömen på själva tidningen, så har den fortfarande utrymme för att växa i innehåll och utformning, precis som vi presumtiva skribenter har. Det absolut värsta med tidningen är emellertid odören! Den luktar så starkt att jag (som lider av sensorisk hyperreaktivitet) får huvudvärk av den! Jag får helt enkelt vädra den ordentligt så fort det har slutat att regna innan jag kan fördjupa mig på allvar i innehållet.

Ingen vet hur duktig jag kommer att bli, efter att ha tagit till mig alla de goda råden! Kanske läser du just nu rader av en blivande Nobelprisvinnare.

DN 1 GP

Vänner viktigare än väder vid midsommar

Vilka ord förknippar du så där spontant med midsommar?

Jag frågade några av mina grannar idag när jag var ute och rensade bland lingonoxbären: Sill, snubbe, De små grodorna, blommor och REGN (!) var några av svaren jag fick. Det sistnämnda sas lite generat skrattande.

Nåväl, det lär finnas risk för att det här och var kommer en del stänk ovanifrån även i år. Förra året minns jag att vi var på en festplats och att det började regna strax efter att groddansen var klar.

Jag hittade nedanstående lilla undersökning i en nättidning och som framgår, tycker de flesta att sällskapet är det absolut viktigaste... med maten på andra plats. Så skulle faktiskt även jag svara! Så det där med vädret är kanske lite överdrivet, även om det skrivs mycket om midsommarvädret. Vi nordbor är ju vana vid att anpassa oss.

Vad är viktigast för dig på midsommar?

Maten		18% (90)
Drycken		10% (52)
Dansen		1% (4)
Sällskapet		48% (238)
Vädret		13% (67)
Annat		10% (48)

Så nu hoppas jag bara att alla som ska resa iväg till nära och kära tar det lilla lugna och kommer ihåg att midsommaren faktiskt statistiskt sett är årets farligaste trafikhelg.

Så lagom på gasen, ni hinner!


Jag önskar alla mina läsare en riktigt Trevlig Midsommarhelg!

DN 1 2 GP 1 I

De falska gubbarna är inte blyga!

Ja, tänk... de falska gubbarna ger sig inte ens vid midsommar! Ingen skam på torra land... eller hur det nu heter.

I vanlig ordning salubjuds utländska jordgubbar som svenska, efter att de packats om i "svenska kläder". Traditionellt är det så att den svenska jordgubbsköparen - av någon anledning - fått för sig att de svenska jordgubbarna är överlägset bäst och handeln är förstås inte sen för att dela ut "medborgarskap" till polacker, tyskar och vilka gubbar det nu kan handla om. Inga "språkkrav" där, inte.   :)

Det är bedrägeri, i allra högsta grad! Den bakomliggande orsaken är förstås att kunna sälja mer och, helst, till ett högre pris. Girighet och samvetslöshet.


Girighet är dagens PEST och KOLERA i samma äckliga sjukdom! Ha, ha, mer, mer... jag, vi, ego... till varje pris.

Dagens paroll är alltför ofta: Vad spelar det för roll - JAG tjänar ju på det! Samvetet är ett begrepp som för länge sedan lämnat deras föreställningsvärld.

Nu är det inte enbart jordgubbshandlarna som fuskar, utan beteendet finns överallt. De som kan, skor sig på andras bekostnad, parallellt som vackra ord strömmar ur deras vridna, giriga munnar. Så oantastliga, så korrekta, så självklara.

Vem blev exempelvis förvånad över att AP-gubbarna haft höga löner, lyxiga konferenser på fina hotell med dyra middagar, kört omkring i bränsleslukande stadsjeepar och supit friskt på våra pensionspengar?

Ingen, ingen alls...! De åker i turboklass, helt utan markkontakt och ägnar inte de små myrorna där på marken en tanke. Det finns så mycket annat att tänka på.

De hårt arbetande girigbukarna är värda lite mer... eller hur?

Men genast är den aningslösa finansmarknadsministern där och tar avstånd. Det hör liksom till spelets regler.

F-n!

Det enda som hjälper mot girighet är att de inblandade hängs ut i offentligheten och får några smällar på fingrarna.

Fast problemet är, att så fort "plåstret" är borttaget och såren torkat ut, har de också glömt läxan - fast beslutna att vara ännu smartare nästa gång.

De smartas är vår värld. Vi - dumskallarna - svär och betalar.

DN 1 2 3 4 I

Varför fly från riktig glädje till konstlad?

I dagens tidning fanns det en notis om hur en ny drog tagit en ung människas liv. Vetskapen om drogernas närvaro i snart sagt varenda by fyller mig med förtvivlan. Det är också ytterst sorgligt att se hur den gamle förrädaren Kung Alkohol får allt rymligare famn. Så här års bröstar han upp sig, slugt leende, till ett groteskt begär efter nya offer. Fattig som rik, ung som gammal. Det är en demokratisk djävul.

Varför vill så många fly från verkligheten, från livets gåva? Jag har länge sökt svar på denna fråga, men inte funnit något riktigt bra svar.

Livet kan vara riktigt underbart eller så kan det också vara ett helvete, men oftast är vardagen kanske någonting mittemellan för de allra flesta.

I regel hinner vi alla under våra liv uppleva lite av varje, från lycka till svårigheter och besvikelser. Jag är ganska övertygad om att vi behöver dessa kontraster mellan det ljusa och det mörka som fördjupar våra känslor och stimulerar vårt "färgseende", gör oss till kännande och älskande människor. 

Vi måste våga möta livet!

Snart är det midsommar, denna magiska tid av året för oss i Norden. Högsommar med underbar grönska, sommarnattens ljus... en tid som vi längtat efter under hela det övriga året.

Tyvärr kommer många inte att uppleva den riktiga verkligheten, trots att den är så fantastisk. 

Varför fly från riktig glädje till en konstlad?

Full av nostalgiska känslor skrev jag en liten midsommardikt. Den får bli min drog, för att berika livet.

Jag slår upp mitt hjärta
på vidaste sommargavel.

Min förväntan stiger som sav
från björkstammens rika källa.

In glider sommarnattens huldra
med lyster i hår av glimrande guld,
i krans av näva och kamomill.

Välkommen älskade gäst,
till dans i midsommarnattens fest.

DN 1 SvD I

De ensamma individualisterna

Parallellt som människorna bor i allt större städer och har grannar både ovanpå taket, nedanför golvet och bakom väggarna, dvs mycket nära, har ensamheten ökat drastiskt. Det är i sanning en mycket märklig paradox.

Så nära, men mänskligt så långt borta. Många har inte en aning om hur grannen intill ser ut.

Vi ser hela tiden människor stå intill varandra överallt, men de tittar åt olika håll och kommunicerar ytterst sällan med varandra. Skulle någon mot förmodan säga något till en okänd, så är risken stor att bli misstänkliggjord som berusad eller underlig och avvikande.

Hur har det kunnat bli så här? Håller vi på att bli eremiter?

Sverige har flest ensamhushåll i hela Europa och i våra tre största städer är procentandelen högst, med Stockholm i topp med hela 59 %.

Samhällsutvecklingen går åt ökad individualism och svenskarna går alltså i täten. Nu behöver inte ensamboende automatiskt betyda något negativt, utan är resultatet av ekonomiskt välstånd och handlar om individens frihet och behov av integritet, samtidigt som man ändå har vänner att umgås med. Men det finns också många som sällan talar med några andra än kassörskan i snabbköpet och liknande "vänner". Detta trots att det kanske finns någon i exakt samma situation i det egna huset, bakom den stängda dörren mittemot.

Det är ingen nyhet att ensamheten kan vara direkt hälsovådlig, särskilt för äldre människor som kanske redan är sjukliga och lätt kan bli mycket isolerade. Nu har detta bekräftats ytterligare en gång, denna gång genom en studie gjord vid University of California i San Francisco. Ofrivillig ensamhet orsakar överdödlighet.

Kanske dags att vi börjar tala med våra medmänniskor, alldeles frivilligt? Vad är det som hindrar oss, egentligen?

Alternativet är att samhället åtar sig uppgiften och vården beordras se patienternas hela livssituation, så att doktorn kan förskriva mänsklig gemenskap på recept?

Sedan blir det dags för universiteten att börja utbilda "legitimerade medmänniskor"? En utbildning på sisådär fyra år eller så.

DN I

Jag vann alltid över vargen!

Efter den mycket tragiska händelsen på Kolmårdens djurpark, där en djurskötare dödades i varghägnet kom jag att tänka på min egen relation till vargen.

Jag är uppvuxen i en liten stad utanför Åbo och vistades mycket hos min mormor på landet, där det naturligtvis fanns en hel del vilda djur. Jag tror att många var mer rädda för "ryssen" än för vargen, för egentligen har jag inget minne av att det skulle ha förekommit vare sig varg eller vargsnack i dessa sydliga trakter. Vargen var ändå så mytomspunnen i folkberättelserna att jag fått stor respekt för den.

Det föll sig inte bättre än att det fanns utedass där på gården när jag var liten och jag minns att det var ganska pirrigt att gå dit. Särskilt då framåt kvällen blev rädslan påtaglig. Vargen kunde ju komma och äta upp mig! (På dagarna gick mina kusiner och jag ofta i skogen och hade ingen tanke på några djur, vi var aldrig rädda för någonting.)

Helst ville jag inte gå ensam till utedasset om kvällarna, men det hände att jag fick göra det ändå. För att då kaxa till mig under dessa besök brukade jag leka en ganska lustig liten tankelek. Jag sprang alltid denna korta sträcka på tillbakavägen och när jag var ungefär halvvägs (vågade inte tidigare!) till husets ytterdörr tänkte jag att just i det ögonblicket började vargen springa med full fart "från världens ände" - i avsikt att ta mig! Jag minns fortfarande hur ängslig jag blev av denna självsuggerering och hur det kändes i magen.

Gissa om jag kutade!

Men som ni förstår, så lyckligtvis vann jag jaktkampen varje gång och dessa storslagna segrar gjorde att jag slutade att vara rädd för vargen.

Det ska tilläggas att jag styrde alltså själv över sträckan och tiden, vilket kanske visar att samtidigt som jag var lite rädd, så var jag det ändå inte. Jag visste att ingen varg skulle komma, men gillade ändå att kittlas med min egen rädsla.

Jag älskade djursagor när jag var liten. Kanske var det den elaka vargen från sagorna som skapade min lek. Vad vet jag!

DN 1 2 3 GP SvD 1 I

Den avkopplande semestern är en myt?

Snart är den hägrande semestern här och nu - äntligen - kan alla slavarna slita sig loss ur bojorna ett tag och göra verklighet av hela den lååååånga listan av aktiviteter som de planerat in.

Som de har längtat! Nu äntligen ska huset/sommarstugan målas, köket bytas ut, båten eller husvagnen komma till bruk, fönster målas, vardagsrum och sovrum tapetseras om, man ska få tid att riktigt rå om barnen, hela släkten på ömse håll och givetvis så ska alla vännerna få sitt. Grillkvällar och andra bjudningar ska ordnas och besökas.

Så är semesterdrömmen och -verkligheten för många. Tid finns ju...

Eller?

Det värsta är att semestern kanske inte alltid blir den välgörande avkoppling som egentligen borde vara avsikten? Kanske får den ökande vinkonsumtionen stå för avkopplingen?

Enligt statistiken ökar antalet skilsmässor och separationer, liksom trycket hos alkoholrådgivarna efter semestern och fler än en av mina bekanta utbrister i en långsuck:

- Oj, vad ska det bli skönt att komma tillbaka till jobbet och - vila upp sig!

Frågan är, om en lång semester verkligen är det bästa alternativet? Den nedan länkade artikeln tar upp detta.

Vad anser du, kära bloggläsare?

DN I

Dagen efter är dagen före morgondagen

Fotbollen är död, åtminstone vad beträffar Sveriges avancemang i den pågående EM-turneringen. Den stora Zlatandominerade euforin i pressen förvandlades snabbt till nattsvart deppighet.

Oturen steg nämligen fram på planen och Sverige fick inte de poäng som vi enligt förbundskaptenen  Erik Hamrén "förtjänade". Genast kom diskussionerna att handla om hans framtid. Sådana är turerna inom idrotten: Stora spekulationer och sedan antingen Himmelriket eller Helvetet. Det finns ingenting däremellan.

Jo, Zlatan finns väl kvar och han själv tyckte faktiskt också att vi ska vara stolta över våra insatser.

Hur tänkte han där?

Stolt över 0 poäng i två matcher? Stoltare lag har det väl ändå funnits och kanske borde Zlatan (liksom sportjournalisterna) börja tänka på att ett fotbollslag faktiskt består av 11 spelare, inte enbart av honom?

Personligen tycker jag att det är ganska skönt att slippa alla dessa skrytskriverierna i pressen. De är faktiskt ganska motbjudande. Jag känner inte till någon annan bransch som beter sig så ohämmat som idrotten, inte minst just fotbollen.

Nu kan de fotbollsintresserade i stället ägna sig åt matcherna med lite större lugn.

Ja, det är alltså dagen efter, precis som för vissa av denna stads många studenter, efter gårdagens firande. Precis som vädret efter nattens regn.

Den niofaldige Vasaloppsvinnaren Nils "Mora-Nisse" Karlsson är död, kom det ett meddelande om. Som legend. Vila i frid!

Låt dagen efter förvandlas till dagen före morgondagen, med nya möjligheter och nya glädjeämnen. Även inom idrotten.

DN 1 2 3 4 5 6 7 I

Glimtar ur en vild trädgård

Det är en sann glädje att gå omkring i trädgården och se hur den ena blomman efter den andra öppnar sina blomansikten och tittar förföriskt på världen.

Älska mig! Det är budskapet.

Jag lyder villigt och kan inte få nog.

Idag åker tvångströjorna av!

Sommarlov är ett av de vackraste orden i det svenska språket, i varje fall om vi tolkar in den bakomliggande andemeningen. Idag springer äntligen studenterna ut även här i min stad. För några minuter sedan passerade en grupp finklädda och glada ungdomar mitt hus. Skrikande och tutande, ja, men härliga att se.

Med sina inflationsbetyg i handen, blombuketter, nallar och flaskor runt halsen kommer de sedan att skräna som galna odjur på sina lastbilsflak, utan minsta hänsyn till stadens arma befolkning. Vad de sedan gör senare under kvällen och natten ska vi bara inte tala om...

Så brukar det ju heta i folkmun, men... Idag handlar det om ren GLÄDJE!

Vi skall inte missunna ungdomarna deras glädje över att 12 års tvångströja äntligen är över!

Idag ska de nyblivna studenterna inte behöva tänka på vad som händer sedan, tycker jag.

Världen väntar där utanför, med sina orättvisor, sin arbetslöshet och sina krav på fortsatt utbildning. Låt den vänta riktigt tyst denna dag.

Jag tycker - låt mig få säga det - att vi har otroligt fina ungdomar i detta land. De är glada, duktiga (faktiskt!), öppna och positiva. Detta vågar jag säga, efter att ha arbetat större delen av mitt liv i den utskällda svenska skolan. Givetvis finns det problem, men vi får inte enbart ägna oss åt svartmålning utan även se de många glädjeämnena som faktiskt finns.

Vad politikerna gjort med skolan, är i varje fall inte ungdomarnas fel.

Den finska skolan i sin tur har blivit en internationell förebild, efter fina placeringar i de jämförande PISA-undersökningarna där man testar vissa färdigheter hos 15-åriga ungdomar i olika länder. (PISA betyder Programme for International Student Assessment.) 

Jag har tidigare påpekat det tveksamma i att dra för vittgående slutsatser av den här sortens kunskapstester, eftersom man i debatten ofta glömmer bort att titta på vad man egentligen mäter och på vilket sätt mätningarna görs. Under många internationella samarbetsprojekt, där även Finland varit med, har jag ofta haft anledning att vara mycket stolt över våra svenska elever.

Den som eventuellt är intresserad av att läsa vidare om PISA-testerna hänvisar jag till
DN-debatt, som på ett sakligt sätt diskuterar frågan.
I

Om alla dessa säkra samband...

Du mår väl bra, stabil och så? Bra, då hade du troligtvis en god kondition som ung!

I det senaste numret av British Journal of Psychiatry presenteras nämligen en svensk studie med forskare från Karolinska Institutet och Sahlgrenska Akademin, som påvisar att fysisk aktivitet stimulerar hjärnan och att god kondition som ung ger ett liv utan depressioner, så sent som 40 år senare.

Jag får lov att säga, att jag blir alltid lika imponerad av sådana där säkra samband som modern forskning ideligen tar fram.

Lät jag lite ironisk nu? Äh, inget att bry sig om, jag är lite av ständig opponent av naturen. Om det sedan beror på mina tidiga motionsvanor eller icke, låter jag däremot vara osagt.

Skulle det nämligen inte kunna vara så, att de som var psykiskt stabila redan som unga kanske också motionerade mer? Jag ifrågasätter alltså inte motionens välgörande verkan. Däremot misstänker jag att det gamla dilemmat - hönan eller ägget - inte helt bör bortses från forskningsresultatet.

Men, vi kan ta det lilla lugna, snart kommer det nya studier och dessutom finns ju alla dessa experter och coacher som kan göra under med både vår kondition och psykiska status.

Det är aldrig för sent! Hört det någon gång?


Ta kommandot över ditt eget liv, styr dina egna tankar, glöm det som varit, lev nu... Listan av goda råd blir bara längre och längre, samtidigt som det blivit skamligare att "må dåligt", i alla fall om du är lite äldre.

Missförstå mig inte, jag tror också att man i någon mån kan påverka både sina tankar och sitt allmänna välbefinnande, men samtidigt är jag lite trött på dessa hurtfriska goda råd, tvivelaktiga forskningsresultat och tillgjorda leenden.

Om jag mår bra? Yes! Men så var jag också idrottsflicka som ung. Plus att jag bloggar av mig eventuellt uppkommande frustrationer.

Säker slutsats: Att blogga är bra!  :)

DN 1 2 I

Fåglar som nattmackor

Det är en kär tradition att varje kväll läsa en timme eller två innan jag somnar. (Jodå, jag kan läsa även vid andra tider, hehe.) Brukar ha flera böcker intill mig, ett nattligt smörgåsbord att längta till, med andra ord.

En av de givna "nattmackorna" är Folke Rösiös klassiska Svenska fåglar, vars originalupplaga kom ut 1947. Mitt exemplar är från åttonde upplagan, från 1955 och en riktig pärla för den fågelintresserade.

Boken innehåller givetvis bilder och sedvanliga artbeskrivningar (249 st) som en fågelbok sig bör. Det som emellertid gör boken så speciell att jag ständigt återkommer till den, är de 100 berättelserna i kåseriform om Rösiös möten med olika arter ute i naturen. Han var en otroligt duktig fältornitolog och hade dessutom en god författarförmåga. Tidvis läser jag en sådan berättelse varje kväll, innan jag fortsätter läsningen av någon pågående roman.

Så här kan det stå i boken; jag citerar några korta slumpmässigt valda rader:

Ekhagen genljöd då och då av nätväckors ljudliga mångahanda rop och läten, olika variationer på ett långt hörbart ty-ty-ty-ty eller det stundom mycket tätt och snabbt upprepade tvätt-tvätt-tvätt. Det senare betydde antingen att en hane uppvaktade en hona eller också att två hanar kommit varandra för nära och ursinnigt jagade efter varandra i halsbrytande slingor genom trädens och buskarnas grenverk. Rätt som  det var kommo två stycken farande bakifrån och så tätt förbi mig, där jag satt, att jag hajade till. Det är ju vanligt, att en fågel, som är jagad, kastar all försiktighet och avsiktligen stryker tätt intill en människa i hopp om  att förföljaren förskräckt skall hejda sig, men jag vet inte, om det var meningen den här gången...

När jag nu ändå skriver om fåglar, så är Lennart Nilssons Orre, trast och trana - som handlar om etymologin kring fåglars namn - också mycket intressant. En fågel per kväll blir det ganska ofta även där.

När jag väl gått igenom alla arterna i dessa böcker, är det läge att börja om från början och varje upprepning gör att jag lär mig något nytt.

Nu ska jag lämna datorn och ägna mig en stund åt trädgården. Med lite tur kanske jag får sällskap av lilla kvicka Ballerina Bianca!

I

Turkanarapporten av Christian Unge

Det är ingen hemlighet att jag är en bokvän och en oläst bok väcker nyfikenhet och förväntningar, särskilt om jag lite oväntat fått ett eget exemplar. Denna gång hade jag tur hos Booked och när 400 sidor  "Turkanarapporten" av Christian Unge låg i brevlådan blev jag, förstås, glad.

Boken handlar om den svenske kirurgen Martin Roeyken, som efter konflikter på arbetsplatsen och problem i äktenskapet flyr ner till Afrika och där möter en tuff verklighet med hårt arbete, svåra förhållanden och så - en kvinna med lockande skrattgropar. Det är ett upplägg som skulle kunna bli hur intressant som helst, särskilt när kvinnan - som är antropolog - försvinner och mystiken tätnar kring hennes forskning, på spåren efter mörka medicinska hemligheter. Korruption, våld, terror, elände... en verklighet som icke sällan drabbar dem som snokar i fel spår.

Som sagt, det hela hade kunnat bli hur intressant som helst. Men, blev det - inte.

Redan efter några sidor började jag fundera mer på vad det är som gör en bok intressant och bra i mitt tycke än vad jag lockades av denna boks innehåll. En strecka på 400 sidor kändes inte lika intressant längre.

Jag började reta mig på formuleringar och dialoger som föll så platt ner, som om någon med jämna mellanrum irriterade mig med en lätt fingerknackning på huvudet eller rent av drog ett hårstrå från min frisyr. Efter ett idogt sådant bombardemang ville jag bara lägga boken åt sidan.

Så fick det bli och jag fick alltså aldrig reda på alla turerna kring de säkert spännande händelserna.

En författare kan berätta en intressant story utan att beröra det minsta och så blev det här. För mig är det viktigt att känslorna är med och jag vill också erövras av språket, om och om igen. Det hjälper föga att krydda anrättningen med svordomar, trenduttryck och dramatik. Känns det konstlat och fel, så lyfter det inte.

Är du nyfiken på medicinsk thriller, så kanske kan boken ändå vara något för dig. Vi måste komma ihåg att min upplevelse faktiskt är enbart min.

Mycket positivt är att författaren skänker överskottet till Läkare Utan Gränser, vilket är en mycket fin gest och verkligen hedrar honom. Därför hoppas jag att andra uppskattar boken mer än vad jag gjorde.
I

Spark i nyllet i Kiev

Fotbolls-EM är i gång, det har inte ens jag kunnat undvika att lägga märke till.

Den svenska pressen har länge kryllat av spekulationer kring de svenska chanserna och nu när matcherna äntligen är i gång får vi vara beredda på hur rapporteringen ökar, för att kulminera i den stora finalen. Vilka det nu är som kommer att få spela i den!

En stackars liten boll som blir på så stort allvar jagad och sparkad av en mängd diviga miljonärer, domare som visslar i pipan och viftar med sina armar, en publik som skriker och kräver fler mål. Det gör också alla de miljoner som följer spektaklet framför sina TV-skärmar.

Nog är det action alltid! Tyskland ångar på, som väntat. Lilla Danmark gjorde sitt i actionsleken genom att klämma till den stolta fotbollsnationen Holland och vem vet, kanske kommer de blågula korsflaggorna snart att vifta gladare än hemmanationens randiga blågula. Eller inte.

Ärligt talat, jag bryr mig inte, men vet att mål i rätt läge kommer att resultera fler fräscha miljoner på bankkontot hos de lycksaliga sparkartisterna.

Men parallellt som bollen dundrar i nätet, förekommer det en helt annan kommers i Kiev; en mörk handel som myndigheterna vill ha bort, men blundar för. Även där är det män som jagar, men bollarna är helt andra.

Efterfrågan och utbud. Lust och olust. Skam och skamlöshet. Överlevnad.

Svenska politiker yrar om att exportera sin sexlagstiftning som kriminaliserar torskarna.

Jag tittar på det danska benet som kameravinkeln placerade rakt i nyllet på holländaren Peksil.

DN 2 3 4 I

En romantiker i vykortshavet

Många författare, konstnärer och kompositörer har kallats naturromantiker, givetvis inte utan anledning, och vi alla känner till många underbara verk som skapats under åren. Nu är det dock inte dessa mästerverk jag tänkte hylla idag, utan själva ordet naturromantiker.

Jag tycker nämligen att detta sköna ord bör breddas mycket mer och oftare få beteckna även oss helt vanliga naturvänner. Det låter så mycket mer att få kalla sig naturromantiker än att bara säga sig älska naturen eller att tycka om att vistas i naturen.

En väninna och jag tog en härlig eftermiddagspromenad för ett par dagar sedan efter att en regnskur pimpat naturen till helt otroliga höjder. Vi gick naturstigar neråt Huskvarnaån och pratade om ditten och datten - så som kvinnor brukar göra - men noterade att vi efter ett litet tag alltid återkom helt spontant till allt det vackra omkring oss.

Det var som att befinna sig mitt i en kavalkad av skickligt uppställda bildmotiv. Ängar och skogsstigar vackra som vykort med generöst prunkande grönska med instuckna inslag av hela färgpaletten som lockade blicken åt alla håll, samtidigt.

Sedan dofterna efter regnet!

Stimulerade av regnet, eller snarare av att regnet upphört, kanske... var dessutom fåglarna verkligen "på kantaten". Den alltid så sångskickliga koltrasten var nog allra ivrigast när det kom till själva intensiteten, medan den koketta sädesärlan var modigast och försökte komma så nära oss som möjligt. Den vippade så förföriskt på stjärten där på skogsstigen, bara någon meter från oss som om försökte den göra sig gällande med sin blygsamma tsi-si mot koltrastens kraftfulla sång.

Naturromantiker eller skulle jag kanske till och med säga naturlyriker, så känner jag mig vid den här tiden och känslan blir allt starkare med åren. Hur ska detta sluta?

Men, men oroa dig inte: Jag ska inte publicera någon dikt idag. Det känns som om känslan är mäktigare än förmågan.  :)

I

Det stora avslöjandet

Kanske borde jag visa hela upplösningen av gåtan stretchande Sotis?

För så här var det och så här är det nästan varje dag (undra på att jag är utsliten).  :)

Bild 1: Sotis kommer springande till ytterdörren och låtsas att dörren är öppen, bara för att illustrera en levande varelses naturliga rätt att kunna komma och gå som den vill.

Bild 2: Han vet att dörren är låst och börjar genast köra med nackstreching, varvad med hjärtskärande jamanden. Han vet att matte lärt sig läxan, den hårda vägen... och öppnar inte utan vidare.

Vare sig SESAM eller JAM räcker här, så nu gäller det att bli smartare än så.

Bild 3: Charmoffensiven startar, med vädjande blickar och smicker. "Snälla matte, du som är så stark, demokratisk och smart, du kan väl öppna dörren, så går vi ut! Tillsammans."

Sotis vet att matte är inte gjord av stål, så är det. Det där "tillsammans" blir avgörande och oftast går vi ut utan koppel. Sotis brukar faktiskt sköta sig och följer snällt in igen.

Bild 4: Men väl ute förvandlas Sotis genast till kattko och sätter i gång med att äta av grässträngarna, som snälla matte har sparat på plattorna.

Vad gör man inte för att tillfredsställa sin lilla svarta kattko!

Bild 5 hade kunnat vara en kattko som spyr gräs/hårbollar, men eftersom denna är en städad blogg, visas det inga sådana mindre estetiska bilder.

Trevlig Nationaldag önskar vi båda, till er alla!

I

Världsmiljödagen

Idag är det Världsmiljödagen, som instiftades i samband med FN:s miljövårdskonferens i Stockholm år 1972. Avsikten med införandet av dagen var att vi alla skulle uppmärksamma miljöproblemen på vår gemensamma planet.

Idag känner jag extra tacksamhet för att jag har förmånen att bo i ett så underbart land och jag lovar att vara mycket varsam idag.

Lagom till Världsmiljödagen rapporterar Världsnaturfonden att Kina är den region som gör snabbast framsteg när det gäller förnyelsebara energisystem, dvs solceller, vindkraft, bioenergi o dyl. Landet gör - glädjande nog - stora satsningar på forskning och hållbar utveckling.

Fondens mål är en värld med 100 % förnyelsebara energikällor år 2050.

Utopi? Kanske, men i detta fall bör målen och ambitionerna vara höga.

Det är, förresten, inte bara Världsmiljödagen idag utan även Danmarks nationaldag, då landet firar sin grundlagsdag.

DN
I

Vad vill Sotis, tros..?

Katter är normalt mycket filosofiska och bekväma djur, som just inte bryr sig om trender eller andra världsliga påhitt.

Men ibland, så... för här ser det inte bättre ut än att även Sotis drabbats av rådande träningsiver.

För se med vilken frenesi han ägnar sig åt nackstretching och frågan är, om han inte vill något mer..?

I

Testpilot hos Smartson

Jag vill tipsa om att bli testpilot hos Smartson

Det är enkelt och spännande! Man vet aldrig när man kan bli utvald!

Just nu kan du få testa "My Moment" drickyoughurt!


Kom med, så önskar jag dig LYCKA TILL!    I

Bort med blockpolitiken!

Det måste sägas direkt, om blockpolitik har jag aldrig tyckt! Glädjande nog verkar det finnas ett ökat antal människor - numera även politiker - som tröttnat på denna idiotiska konstellation, som så starkt hämmat det politiska livet i landet. Det har varit som att följa en brottningsmatch mellan två opersonliga och orörliga giganter, som inte kunnat andra grepp än en taktisk manövreringskonst på var sin halva av den tvåfärgade mattan. I brist på bättre kunnande har man ägnat sig åt att kasta paj under bältet.

Det har knappast gagnat vare sig demokratin eller den fria politiska uppfinningsrikedomen när olika partier fått underordna sig ett "blockmonster" som bestämt vad de ska tycka. Så har också flera småpartier varit nära att kvävas och landet på ett sätt hamnat i ett konstruerat "tvåpartisystem". Block emot block. Paj emot paj, noll konstruktivt samarbete.

Följden har blivit att den svenska politiken under flera år dominerats av stel taktik och anpassning efter rådande nycker, allt för att vinna väljare... Men, en sådana politik förtjänar inga väljare!

Vi får hoppas att inte krisen, orsakad av eurostollerierna, behöver bli en verklighet innan en tillnyktring sker i den svenska politiken och den förlamande blockpolitiken faller. Jag är nämligen alldeles övertygad om att det finns goda möjligheter till ett samarbete som gynnar landet som helhet och inte enbart matar de stela blocken.

Just nu är det mycket skriverier om drivkrafter, vinster eller icke vinster i de olika verksamheterna. Kanske till och med sådana ideologiska diskussioner skulle kunna föras i konstruktiv anda, bara man behagar att samla sig vid samma bord? Där har andra länder och våra egna kommuner ofta varit framgångsrika.

Fram med mer sunt förnuft och ett friskt samhällsbygge för alla medborgarnas bästa! Bort med destruktiva låsningar och maktgalen egoism!

GP SvD 2 3 I

Är gratis kollektivtrafik gratis?

Som bekant vill våra myndigheter att vi skulle lämna bilen hemma och åka kollektivt. I vissa kommuner vill man det mer än i andra och i dessa har man infört helt eller delvis gratis kollektivtrafik inom kommungränsen, medan  andra kommuner valt den mer destruktiva metoden - höjda biljettpriser.

Frågan är hur många som verkligen skulle lämna bilen hemma, om de fick möjligheten till gratisåkning?

Jag tror nämligen att bekvämligheten i många fall är avgörande, man vill kunna förflytta sig snabbt från dörr till dörr. Den alltid lika stressade mannen, med de många antennerna på biltaket, blir nog inte lätt att övertala, misstänker jag. Att det sedan tar tid i rusningstrafikens bilköer räknas liksom inte och ej heller den gratismotion som en promenad till busshållplatsen skulle ge.

Min kommun hör till sorten som tror på ökade biljettpriser, borttagande av P-plaser i city och liknande bistra lockbeten. Enligt vad jag hört överväger man dock att låta pensionärerna åka gratis under lågtrafiken, enligt samma modell som redan tillämpas bland annat i Göteborg. Men utredningen lär ta lång tid, då grundligheten är stor här.

I Tallinn har politikerna fattat beslutet om gratis kollektivtrafik från och med kommande årsskifte, vilket välkomnas av många, men ses med misstänksamhet av andra. Skeptikerna talar om röstfiske och menar att ingenting i realiteten är gratis utan kommer att betalas via indragningar på andra konton. Man är också rädd för att stadens bussar och spårvagnar kommer att förvandlas till sovsalar för hemlösa och missbrukare. Det ska i varje fall bli intressant att följa utvecklingen i en stad, där man handlar i stället för att prata. Röstfiske inför val... eller inte.

Själv har jag endast erfarenhet av gratis kollektivtrafik från Torshamn, Färöarna... där fräscha bussar trafikerade genom stan med täta turer. Upplevelsen var mycket positiv för oss resenärer, men det fanns likväl gott om privatbilar på gatorna.

Till sist vill jag nämna att Kiruna införde förra året ett busskort för 100 kr/år, men att satsningen tydligen inte blev någon dundersuccé. Jag har inte tillgång till närmare analys av misslyckandet, men det går ju att spekulera i orsakerna.

Var har du för tankar och/eller erfarenheter av gratis kollektivtrafik? Hur gratis är den... och för vem? Vilka skulle få betala, för visst har kritikerna i Tallinn rätt: Gratis kollektivtrafik är givetvis inte gratis!

DN 2 3 I

Gammelsvensson och vinet

Numera behövs det inte längre serveringstillstånd för att servera öl och vin till maten på landets äldreboenden, efter regeringens s k  ideologiska markering, så att även äldre ska ha rätt till självbestämmande i alkoholfrågan.

Nog vackert så, åldersrasism ska vi inte ägna oss åt, för vi har faktiskt ingen högsta åldersgräns för alkoholintag, vad jag känner till. Jag kan inte heller se att denna fråga skulle bli alltför komplicerad i praktiken.

Socialdepartementet flaggar dock tydligt att kommunerna skall ha "noggrann kontroll" så att alkoholserveringen sköts på ett bra sätt, vad man nu menar med det? Jämförbart med vanliga restauranger, kanske?

Hur full får gammelsvensson bli och vem har det praktiska ansvaret? För inte tror jag att det kemiska och psykiska alkoholberoendet försvinner automatiskt bara för att man blivit gammal - inte om man varit olycklig nog att förvärva ett beroende.

I vanlig ordning är alkoholfrågan en het potatis och nykterhetsrörelsen IOGT-NTO har naturligtvis argumenterat emot i serveringsfrågan och det har lokalt förekommit heta strider. Men inte ens nykterhetsrörelsen ser denna fråga som den allra viktigaste i sin verksamhet. Det lär inte bli fler berusade gamlingar på gatorna efter detta beslut.

Som sagt, ingen jättefråga.

Jag - som är alkoholrestriktiv - tycker att det är betydligt viktigare att försöka minska alkoholbruket bland de unga, för att inte tala om de riktigt unga.

Snart är det dags för skolavslutningar och många kommer dessvärre att debutera med sin första riktiga fylla. Full, fullare, fullast gäller i många fall och där finns det en viktig utmaning för oss vuxna. Inte för att tävla i berusningsgrad, utan för att försöka skapa alkoholfria alternativ för de unga.

Jag läste att polisen här i stan bjuder föräldrar till chatt på Facebook och att alkoholexperter på Systembolaget, Maria Ungdom och andra också erbjuder chattmöjlighet för osäkra föräldrar. Bra så och chatt i alla ära, för det är säkert värdefullt med ökad kunskap och stöd för föräldrarna, men jag tror ändå att de vuxnas närvaro i ungdomsmiljöerna är det allra viktigaste.

DN 2 GP I