2012-06-19

De ensamma individualisterna

Parallellt som människorna bor i allt större städer och har grannar både ovanpå taket, nedanför golvet och bakom väggarna, dvs mycket nära, har ensamheten ökat drastiskt. Det är i sanning en mycket märklig paradox.

Så nära, men mänskligt så långt borta. Många har inte en aning om hur grannen intill ser ut.

Vi ser hela tiden människor stå intill varandra överallt, men de tittar åt olika håll och kommunicerar ytterst sällan med varandra. Skulle någon mot förmodan säga något till en okänd, så är risken stor att bli misstänkliggjord som berusad eller underlig och avvikande.

Hur har det kunnat bli så här? Håller vi på att bli eremiter?

Sverige har flest ensamhushåll i hela Europa och i våra tre största städer är procentandelen högst, med Stockholm i topp med hela 59 %.

Samhällsutvecklingen går åt ökad individualism och svenskarna går alltså i täten. Nu behöver inte ensamboende automatiskt betyda något negativt, utan är resultatet av ekonomiskt välstånd och handlar om individens frihet och behov av integritet, samtidigt som man ändå har vänner att umgås med. Men det finns också många som sällan talar med några andra än kassörskan i snabbköpet och liknande "vänner". Detta trots att det kanske finns någon i exakt samma situation i det egna huset, bakom den stängda dörren mittemot.

Det är ingen nyhet att ensamheten kan vara direkt hälsovådlig, särskilt för äldre människor som kanske redan är sjukliga och lätt kan bli mycket isolerade. Nu har detta bekräftats ytterligare en gång, denna gång genom en studie gjord vid University of California i San Francisco. Ofrivillig ensamhet orsakar överdödlighet.

Kanske dags att vi börjar tala med våra medmänniskor, alldeles frivilligt? Vad är det som hindrar oss, egentligen?

Alternativet är att samhället åtar sig uppgiften och vården beordras se patienternas hela livssituation, så att doktorn kan förskriva mänsklig gemenskap på recept?

Sedan blir det dags för universiteten att börja utbilda "legitimerade medmänniskor"? En utbildning på sisådär fyra år eller så.

Lonely and Forgotton Girl

DN I

12 kommentarer:

  1. Det är länge sedan jag bodde i stad. Men jag har funderat en hel del över exakt det du skriver om här. Hur kan det komma sig att det finns så mycket ofrivillig ensamhet när människor bor så nära varandra? Vad är det som hindrar att man börjar prata med varandra på väg in eller ut ur sin bostad och medvetet låter pratet bli längre för varje gång och till slut bjuder hem på en kopp kaffe eller nåt annat anspråkslöst? Jag begriper det inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en gåta, verkligen! På något sätt tror jag att man undan för undan blivit så rädd för att "störa", för att inte duga och ju längre man isolerar sig, desto svårare blir det att bryta beteendet?

      Radera
  2. Så klokt skrivet allting!
    Människan fjärmar sig också mera än någonsin från gemenskap med andra, helt frivilligt, något som du också beskriver. Undrar om det också har med all information som pumpas ut i tid och i otid? Människan blir trött, man behöver få vara med sig själv och i sin ensamhet. Det är förstås en frivillig ensamhet. Värre är det med den ofrivilliga. Ett intressant inlägg som man kunde prata om hur mycket som helst.
    Ha en fin dag Aila, här regnar det, välbehövligt
    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. För dem som väljer den frivilliga och relativa ensamheten är det kanske de (för) många intrycken som gör att de behöver dra sig undan, det tror jag också. Men sedan har vi också många som hamnat i utanförskap trots att de har tusentals människor intill sig.

      Här regnade det en del igår, men idag tittar solen fram!

      Radera
  3. En tråkig utveckling men jag är inte helt förvånad. Passerade ett café där många satt två och två. Men vad gjorde de? Satt och knappade på var sin telefon...

    Önskar en fin tisdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt sjukt, men det är tyvärr ganska vanligt. Kanske diskuterade de med varandra via tekniken? :)

      Radera
  4. Det där med mobiltelefonanvändandet känner man ju igen. Har alltid undrat varför man är tillsammans och bara pratar eller knappar på mobiltelefonen. Har de kanske en extrem simultankapacitet eller är de paniskt rädda för pauser i livet? Visst är det många ensamhushåll, men jag tror att nånga väljer det faktiskt. Idag finns det ju det så många möjligheter att träffas, bl.a. på nätet att inte det borde vara något hinder. Men visst pratar vi för lite med varandra, framförallt över generationsgränserna. Människor i olika åldrar har faktiskt mycket att ge varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst finns det människor som är rädda för pauser, rädda för att hamna ensam med sig själv. Sedan finns ju Facebookstvånget med hela tiden; man måste meddela sig med de 832 vännerna hela tiden. Det är ett hårt jobb! :)

      Radera
  5. Jag vet vilka alla grannar är på vårt våningsplan och grannarna i garaget. Dom övriga fyra planen har jag dålig koll på. Däremot har vi ganska stora kommunikationssvårigheter på grund av språket. Fast "vildsvinsmannen" på våningsplan ett hade vi en mycket intressant konversation med när vi precis hade flyttat in. Vi diskuterade bland annat vildsvinsjakt och galna kosjukan i Uruguay. Tror jag... ;-)

    Spanjorer är mycket mer "för" familj och vänner och träffas ofta och äter tillsammans ute. Så ser jag det i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sydlänningarna är över huvud taget mycket mer för att tala med främlingar. I T-bana, bussar, tåg... överallt börjar folk genast att prata med en, på ett naturligt sätt. Det där borde vi ha lite mer av, tycker jag.

      Språket kan ibland vara ett hinder, så sant... men med lite vilja fungerar det rätt bra. Hehe, upptäckte ex i Rom att jag "kunde" italienska. Det hade jag aldrig trott.

      Radera
  6. Det finns vald ensamhet och det finns plågsam ensamhet. Alla, oavsett om man lever ensam eller ej har förmodligen upplevt både ock. Att vara ensamboende behöver inte alls betyda att personen är ensam, det kan innebära frihet. För andra kan det betyda isolering och plågsam isolering som de inte har förmåga att bryta. Det är en förmåga/ynnest att kunna njuta av sin ensamhet och däremellan kunna umgås med andra.

    Svensken är inte känd för att vara speciellt social. Kan undra om det har något med vårt klimat att göra. Under sommarmånaderna är vi betydligt mer öppna och tar oftare kontakt med främmande. När något oväntat händer, t.ex en olycka, eller vid långvarig elavbrott - ja, i sådana lägen är vi också öppna för kontakter med andra. Kanske är det så att vi är mer sociala när nöden kräver det...

    De människor som har svårt att vara ensamma, alltså att vara tillsammans med bara sig själva, ja de har det nog besvärligt, tror jag.

    Det var litet svammel mitt i natten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för trevligt "svammel". :)

      Ja, det är precis som du beskriver det. Kanske är vi så bortskämda att vi inte längre behöver varandra, men behovet uppstår när man känner sig lite mer utsatt? Det kan vara vid problem av den typ som du tog upp... eller också, om man skulle råka att träffa på sin granne långt borta på en främmande plats. :)

      Radera

Tack för din kommentar!