2012-07-20

Kamp om pappornas plånbok


Minns att min pappa brukade säga att det är väldigt enkelt att anpassa sin ekonomi uppåt, dvs lära sig att spendera och leva på stor fot, men betydligt svårare att lära sig god planering och anpassning till en befintlig situation. Han menade att det är bäst att lära sig det sistnämnda först.

Sagan om myran och syrsan, ni vet. Den kanske inte var så dum, trots allt?

Denna visdom har under tidernas gång bevisats om och om igen både av obetänksamma privatpersoner som av hela länder. Inte minst idag är situationen närmast kaotisk i samband med eurokrisen. Greker och andra har protesterat och skrikit högljutt och nu senast har flaskor och gummikulor vinit genom luften i många spanska städer, när massorna samlats för att demonstrera mot regeringens tuffa åtstramningspolitik.

Sänkta löner och höjda skatter är förstås en mycket, mycket besk medicin som spanjonerna nu tvångsmatas med. Undra på att de slår bakut.

- Upp med händerna, detta är ett rån! skrek massorna och de stackars poliserna fick det inte lätt.

Men, vad finns det för alternativ för miljoner och åter miljoner i många länder som överkonsumerat och lärt sig att kräva ännu mer? Ropa på rika "pappan", var han nu finns..? Så har bortskämda barn gjort i alla tider.

Lillpappan Finland - som ju inte själv har det så alldeles strålande ställt - bestämde sig nu senast, bittert muttrande, för att säga JA till det spanska nödlånet.

Men sedan? Det är många som försöker vädja och komma åt "pappas plånbok" just nu. Frågan bör också ställas hur gediget innehållet är i dessa? Till synes tjocka plånböcker kan i värsta fall innehålla mest värdelösa kvitton och spekulationsbesked.

Som blommor som växer på sten.

DN 1 2 SvD 1 I

22 kommentarer:

  1. Kan inte låta bli att inflika att det kanske inte är bara barnens fel om pappa slösar bort pengarna på vin, kvinnor och sång. På valdagen kan man visserligen påverka vem som ska hushålla med ens resurser men det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Och det är många barn som ska säga sitt. Frågan är om pappa lyssnar, eller om han ens bryr sig, bara han har sitt på det torra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, alla har inte fått förmånen att ha en så klok pappa som jag hade. Visserligen kunde han inte erbjuda liv i sus och dus, men det vi hade... det hade vi på riktigt :)

      Radera
    2. Jag vet inte om du förstod min raljerande kommentar men jag menar att det kanske inte är José och María som har kört landets ekonomi i botten utan det har de aningslösa politikerna gjort. Sedan kan man förstås diskutera om man har de politiker man förtjänar. :/

      Radera
    3. Jag menar nämligen att det inte är brist på pengar i Europa. Det är fördelningspolitiken som stinker och de giriga företagen/bankerna som skattebetalarna håller under armarna när det är dåliga tider men vinsten... den får de inte se röken av när det går bra. Eller har du hört talas om att bankerna har betalat tillbaka till staten någon gång? Nu spårar jag ur så det är bäst jag slutar, haha.

      Radera
    4. Det är klart att jag vet att det är de makthungriga och giriga politikerna som bär ansvaret; det som hellre offrar andras ekonomi och mer därtill, bara för att bli återvalda. Att folk sedan går på överbudspolitik är en annan sak.
      Många av oss har de politiker som de förtjänar, hehe.

      Radera
    5. Bankerna och de stora klarar sig alltid, de har hunnit långt bort från krisen innan andra ens upptäckt den. Så brukar det vara. Solidariskt att dela på deras bördor, men deras vinster är alltid deras enskilda.

      Radera
  2. Jag och mina kamrater, som växte upp under andra världskriget fick verkligen lära oss att spara. Det var ju även ransonering på det mesta, så det syddes om, lappades och lagades och man tog tillvara på alla rester som gick att återanvända i matlagningen. Fattiga riddare var mycket vanligt som efterrätt (innan det fanns frys...)

    Den unga generationen däremot, som inte upplevt detta, har inga bekymmer med att kasta och slänga saker. Läste om hur mycket mat som slängs helt i onödan bara för att bästföredatumet har gått ut.

    Ett litet sidospår från ditt ursprungliga inlägg, som jag inte kan så mycket om. Mer än att jag tror att det skulle finnas mindre "fattiga barn" i Sverige om föräldrarna inte överkonsumerat (ofta i form av cigaretter och alkohol).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv är jag uppvuxen i efterkrigets Finland, med allt vad det innebar... Så även jag känner till fattiga riddare, ransoneringar och mina drömmar handlade faktiskt inte alls om materiella ting. Men jag tror att jag var ett lyckligt barn, i all min naivitet om världens värre elände respektive rikedomar på andra håll.

      Idag är många helt sjuka av habegär och där finns det absolut inte något tak. Mycket vill ha mer, mycket mer, men lyckligare blir de ändå inte.

      Det här är saker som jag kommit att fundera på allt mer med åren, nog så tänkvärt!

      Fattig är alltså ett mycket relativt begrepp och precis som du säger, så finns det ofta pengar till cigaretter och alkohol och annat onödigt och så har man mage att tala om fattigdom. Helt överens!

      Radera
  3. Fattigdom är som sagt ett relativt begrepp och många gånger klagas det på mindre försämringar i standarden. Men allt kan inte bara gå uppåt, speciellt när konkurrensen har hårdnat. Att man levt på lånade pengar i många länder i Sydeuropa är väl uppenbart, att man dessutom har en utbredd korruption gör inte saken bättre. Vissa länder klarar inte detta, bättre att de får lämna Euron och återgå till tidigare valuta. Att Frankrike till varje pris vill behålla EU förstår man då halva EU:s budget går till franska bönder. Mais on commence a en avoir assez, monsieur Hollande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte så bra koll på EU-budgeten, men visst är det en bekymmersam situation. Det vill nog till ett stålbad, som det hette när Baltikum krisade. Politikerna måste helt enkelt sluta med överbudspolitiken, vilket delvis skapat denna situation.

      Radera
  4. Det är mycket prat om politikernas roll och andra, det är ju ändå du och jag som röstar fram dessa politiker.

    Min tes är att det största ansvaret ligger på var och en att våga gå emot och inte bara jamsa med i denna hysteriskt giriga kasinoekonomi.

    Och så måste vi våga rösta fram politiker som vill ta långsiktigt ansvar för ett hållbart samhälle, utan att se kortsiktig vinning i allt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det... kan bara hålla med.
      Men, var finns de sansade medborgarna? Var finns de sansade politikerna idag?

      De flesta är idag som förgiftade råttor, alltid på jakt efter mer pengar och makt.

      Radera
  5. Ja, det är en lång väg att förändra detta beteende, men det måste gå. Eftersom vi kunde förändra det till vad det är idag!

    Den enskilt största anledningen (till att det blivit så här, enligt mig) är att vi har för lite tid för eftertanke!

    Så steg ett borde vara att skapa tid att bara(få)vara.

    Men självklart inser ju jag också att det inte kommer att bli lätt att förändra. Just beroende på tidsbrist och att folk sitter fast i en låneskuldsfälla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst, håller återigen med! Men, påminner samtidigt om min pappas gamla visdom. Det är enklare att lära sig att spendera och slösa än att hålla sig på den säkra vägen, dvs ta ansvar för våra handlingar. Det är ett stort aber.

      Att bara vara är GULD. Eftertanke dess broder.

      Radera
  6. Du hade en klok pappa! Klokskap är en bristvara idag. Och många blandar ihop det med kunskap.

    Men då blir min fråga hur vi skall kunna förändra beteendet?

    "att vi har lättare att spendera och leva på stor fot, men betydligt svårare att lära sig god planering och anpassning till en befintlig situation"

    För det är nog också en del av lösningen!

    Ligger det på vårat ansvar som föräldrar?
    Ligger det på skolans ansvar?
    Ligger det på politikernas ansvar?

    Och som sagt hur ska vi göra?

    Många frågor... Men dagen är ju lång :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur..? Jag tror att människor behöver begränsningar och motgångar, för att bli "livsdugliga". Dagens föräldrageneration kanske brister där en aning, i all sin välvilja (och det dåliga samvetet bidrar också)?

      Ansvaret är väl främst föräldrarnas, men egentligen tror jag att alla måste hjälpas åt. Det har blivit för enkelt att "köpa sig fri", dvs lita på de kortsiktiga lösningarnas metod som butikshyllorna erbjuder.

      Det här är viktiga frågor som det diskuteras alldeles för sällan. Men hur skulle man hinna med det, när man har så fullt upp med att "hålla stilen"? Man kör så länge tyget håller, blundar och hoppas att vägen är rätt. Men...

      Radera
  7. Klokt! "begränsningar och motgångar, för att bli "livsdugliga""

    Jag skulle vilja utveckla ordet begränsningar till levnadsregler och förhållningssätt mot varandra och livet och miljön. Detta är som jag känner helt avreglerat precis som kapitalet. När jag växte upp fanns väldigt mycket "oskrivna regler" som ingen ens behövde nämnas, utan man bara kände till dem. Detta var väldigt positivt och skapade naturligt "begränsningar"

    Vem eller vad var det som skapade dessa "oskrivna regler" och hur kunde man så bra hålla dom vid liv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar att jag kunde besvara din fråga!

      När jag tänker tillbaka till mitt eget liv, så var det gissningsvis uppfostran och tidens verklighet, i kombination. Man lärde sig att respektera själva livet på ett annat sätt än idag, så var exempelvis döden en del av livet, även om det låter paradoxalt.

      Sedan ville föräldrarna ge mer, av allting annat än av sig själva. Människors tid för varandra är viktig, under förutsättning att vi använder den för gemenskap och inte till att hylla strunt.

      Idag lever vi i individualismens tid, många lever som om vore de odödliga. Allt är möjligt och det ska fås på direkten. Ett sådant förhållningssätt ser inga hinder över huvud taget, utan skapar egoistiska människor som bara vill ha. Mer och mer, de blir aldrig mätta... och ingen får stoppa dem.

      Som du säkert vet, upplevde människorna sig lyckligare på 50-talet, då man började med s k "lyckomätningar".

      Hur kunde det bli så fel, när tanken var så god?

      Radera
  8. Du tar upp en fråga som jag tycker är mycket viktig och som väcker flera följdfrågor hos mig. Vad är rikedom? Är människan av naturen girig och makthungrig eller lär hon sig det? Varför upplever en del människor att de ständigt behöver mer, medans det finns andra som är nöjda med sitt liv fast de har betydligt mindre? Det är en lyx att få möjlighet att ställa sig dessa frågor, att leva i en del av världen där man får sova i en säng med rena lakan, äta sig mätt varje dag och kunna dricka vatten direkt från kranen. Att känna tacksamhet, kanske är det en konst. Kanske går det konsten att öva upp. Hoppas du har en riktigt fin sommar Aila. Varm kram/Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rikedom går knappast att mäta i kronor och ören, inte i några andra valutor heller.
      Jag önskar att vi idag hade varit så "utvecklade" att vi skulle värdera varandra efter andra än ytliga kriterier. Sådana kriterier har (oftast) uppkommit för att någon vill sälja mer, men ökar inte per automatik vårt inre välmående. De ger däremot "legitimitet" som skapar "säkerhet" hos den osäkra, som ändå innerst inne känner sig ganska tom.
      Vi är av naturen överlevare och jag tror att människan lär sig av varandra.
      Det går säkert att öva upp tacksamhet, men en god självkänsla är också jätteviktig, så att människan vågar lita på sig själv och inte så lätt blir offer för de ytliga krafternas skrän. Tyvärr är både föräldrar och inte minst skolan dåliga på detta idag!

      Jag trivs med tillvaron, klagar inte ens på regnet. :) Hoppas att även du trivs! Varm kram tillbaka!

      Radera
  9. Hur som helst så måste någon reagera och agera. Besk medicin för många men valet finns liksom inte....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det... man kan inte leva på hallonsaft. :)

      Radera

Tack för din kommentar!