2012-07-18

Om att skapa sommarminnen


Steg för steg promenerade vi – en väninna och jag - runt Rogbergasjön, med ögonens njutning pulserande såsom slagen ur skönhetens urkälla.  Blåklocka, prästkrage, rallarros, kärringtand och timotej. Bara för att nämna några sommarskönheter som kantade vår promenad.

Inte syntes det väl någon annalkande demens i våra steg? Äsch, det är bara sådant som tidningarna skriver om, i brist på bättre i semestertider. Varför fundera på morgondagen nu, när man kan leva så underbart i stundens magi? Men på redaktionerna gör de sitt yttersta för att oroa och skapa panik, tigermyggor som eventuellt kan bära olika - givetvis livsfarliga - virus. Inte ska du heller äta för mycket fisk, får då smäller snart stroken till. Men, ärligt talat, finns inte den värsta paniken hos giriga tidningsägare, som försöker sälja lösnummer genom att anspela på din rädsla?

Nej, vi får ge oss hän i stundens magi och fortsätta på skogsstigen, alla sinnena mottagliga för intryck från naturens underbara mångfald.

Sjöns vatten glittrade till då och då bakom björk och tall och om sanningen skall fram, så hade tidigare regnoväder lämnat ett par vattenansamlingar  även på skogsstigen, så det gällde att balansera rätt bland stubb och sten, oförståndigt sandalklädd som jag var.
Lite då och då stannade vi till och blickade ut över geografin med blåbärsris och sly. Inga älgar i sikte, men ingen vet... säkert lurade de bara bakom buskarna. En näve blåbär hittade då och då in i våra munnar, men samstämmigt kunde vi konstatera att bären dessvärre inte riktigt höll för våra höga krav. Vattniga och nästan lite småsura. Det medhavda fikat smakade däremot så mycket bättre, där på en stor sten, i skogens café... med buskar och träd som väggar, lätta moln som parasoll.
Ibland passerade vi små gårdar och djurhagar, småländska sommaridyller i långan rad. Tydligen var inte hästarna trötta på passerande vägvandrare, utan kom nyfiket springande, bad till och med att få posera för min kamera, de vackra djuren. Inte mig emot.
Vi hade en bit kvar att gå när de första dropparna landade på nästippen. Så där lite sökande, som att testa om vi skulle tåla mer. Vi låtsades som ingenting, glatt smattrande sommardiggare, utan att öka farten. Jag som hade kameran med såg hela tiden vackra bildvinklar och var absolut tvungen att stanna till då och då, för att konservera en kavalkad av sommarminnen för en tid jag vet kommer - då blommorna vissnat ner.
Mer än en gång hyllade vi allt det vackra, detta underbara gratisnöje. För vackert är förvisso vårt land. Världens mest underbara konsthall, som många bara fnyser åt, på jakt efter bardiskar med ginglas i rad. Motorvägar, larmiga städer ch jag vet inte vad.
Vi hade nog en kilometer kvar när det började regna lite mer och ganska snabbt började sandalerna låta slip-slapp, slip-slapp, som i takt av smäktande sommarvals. Vi försökte snabba upp stegen till polkatakt och hann - undrens under - precis lagom in innan en dundrande åskknall hördes från andra sidan sjön, där vi tidigare hade promenerat. Sedan öste det ner rejält i några minuter. Åskan ilade snabbt vidare, utan att låta sig höras fler gånger. Vi tände ljus, lyssnade på smattret av regn och intog vår goda,  värmande soppa på altanen. Med yllefiltar över våra regnfuktiga kroppar. Kaffe och efterrätt sedan, ihopkrupna på soffan i stugvärmen.
Snart var vi torra och fina igen. Ja, till och med lite finare än tidigare... för du visste väl att man blir vacker och fräsch av sommarregn?
Helt klart skapade vi sommarminnen, underbara sådana.

I

6 kommentarer:

  1. Låter så behaglig och skön er dag. Fina minnen när kylan kommer smygande. För det är skillnad på regn och regn...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu gäller det att samla på små upplevelser! Det fungerar, även om vädret är instabilt... det gäller bara att ha lite fantasi. Jag saknar inte värmebörjan alls, med badvattnet kunde så klart vara lite behagligare.

      Radera
  2. En härlig beskrivning av det underbara svenska landskapet. Läser just nu boken "Skog, anteckningar från en glänta" av Gunnar Brusewitz. En härlig bok där han beskriver en glänta i skogen med dess djur och växtliv under olika årstider. Lika fint beskriver du den svenska naturen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för den fina komplimangen. Det är lätt att bli nästan lite poetisk när man promenerar omkring i sommaren. Särskilt då om kameran är med, för då blir man lätt så medveten om allt det vackra.
      Brusewitz är en favorit även hos mig.

      Radera
  3. Tack för den fina naturskildringen. Håller med dig om att vårt land är underbart vackert, kanske mycket beroende på att det regnat oavbrutet på sistone. T.o.m på Öland grönskade allting, även gräsmattorna som brukar vara röda så här års. Och ett överflöd av blommor överallt.
    Har man bara regnkappan och stövlarna i beredskap så är vädret inget hinder. Åska kan man förstås vara utan.
    Jag tycker också bäst om när det inte är för varmt - dvs. över tjugo grader.
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt att du uppskattade mina enkla rader.

      Mycket tror jag handlar om förväntningar och anpassning. Ofta har människor så otroligt höga krav på allt och då blir de bara besvikna. I stället är det mycket bättre att försöka påverka det man kan och resten får han helt enkelt ta ändå och göra det bästa man kan.

      Livet handlar ändå så mycket mer om annat än perfektion.

      Radera

Tack för din kommentar!