Som mjöl i egosamhällets käftar

Som framgått tidigare är jag inte mycket för partipolitik. Min politikerförakt har ökat i samma snabba takt som populismen och taktikvalserna ljudit fåfängt insmickrande och de kortsiktiga kickarnas agenda tryckt ner det sunda förnuftet. Begäret efter makt och rikedomar hos politiker, men även hos den stora massan, har blivit större än viljan att värna om de mänskliga, djupare värdena i livet. Dessa mals bit för bit till mjöl i det tomt ekande prat- och ytsamhällets egocentriska käftar.

Vi ska visa, synas och höras. Visa mer, synas mer och höras mer. På de rätta platserna och på rätt sätt. Strunt och ytans glitter lockar som guld, men håller lika lite som såll håller för vatten.

- Politiken är till för människorna, inte tvärtom. Så sa ledaren för riksdagens minsta parti, Göran Hägglund, i sitt tal i Almedalen för en stund sedan och så fortsatte han att tala om barnen. Barnen, som många idag vill behandla som känslolösa småbitar som tvångsplaceras in i stressamhällets stora ekonomiska pussel, i dess obefintliga skrymslen där de "viktigaste bitarna" redan ligger fast: Allas rätt till heltid och gärna övertid. För effektiviteten, för BNP och för självförverkligandet. Amen.
Barnens rätt då?

Varför talas det enbart om föräldrars rätt till heltid och aldrig eller sällan om barnens rätt till sina föräldrar? Vi talar bara om våra barns rätt till förskola, med välutbildad personal. Med löneavlönad empati.

Föräldrarna är nummer ett för våra barn, oavsett hur välutbildad personal vi än har i våra förskolor.
Så sa Hägglund också och det lät som att Hägglund talade ur hjärtat. Just i denna fråga kan jag inte annat än hålla med honom!

En god politik bör attrahera människorna av sin egen kraft och det är mycket sorgligt, om egoismen och det materiella begäret gått så långt att vi slutat att bry oss om våra barns känslomässiga behov. För, det är vad det handlar om. Barnen är vår framtid är förvisso en sliten klyscha, men icke desto mindre är den sann. En framtid kommer att behöva känslomässigt stabila medborgare, skriv upp det.

Hur beundrade, vackra, rika, välutbildade och mäktiga de heltidsarbetande och starkaste - även de som är småbarnsföräldrar - än blir i vårt samhälle, i senaste design i kök, badrum och de egna fjädrarna, är ett samhälle aldrig starkare än dess minsta medborgare... dvs de små barnen. De som kommer att bli vår framtid.

Håller vi alltså på att tappa denna grundläggande insikt? Borde vi inte underlätta för småbarnsföräldrarna och deras barn, så att värdet av TID tillsammans med barnen ses som önskvärt och naturligt och icke som ett skällsord och slöseri av resurser?

DN 1 2 SvD 1 2 3 4  5 GP I